Ett gäng kvinnliga skräckfilmsregissörer

Skräckfilmsbranschen är, precis som filmbranschen i stort, rejält mansdominerad. Det är män som skriver, regisserar och producerar genrefilm. Så ser både statistiken och den allmänna uppfattningen ut. Kvinnor däremot figurerar desto flitigare framför kameran. Vad den här snedfördelningen har gjort med skräckfilmen som konstform får inte plats att diskuteras i det här inlägget, men med en starkare representation av kvinnor bakom kameran hade det kanske sett annorlunda ut. Kanske hade mäns (ofta sexualiserade) våld mot kvinnor inte varit ett lika starkt tema genom skräckfilmshistorien?

Nåväl, idag är det den internationella kvinnodagen. Därför gör vi på FromBeyond en mycket blygsam feministisk insats för skräckfilmen, och listar ett gäng mycket sevärda skräckfilmer med kvinnor bakom spakarna. Se alla, helst idag!

Slumber Party Massacre 1, 2 och 3 (Amy Holden Jones, Deborah Brock, Sally Mattison)
Slasher-rullen Slumber Party Massacre (1982) regisserades av Amy Holden Jones och skrevs av feministen och författaren Rita Mae Brown. Ambitionen var att göra en parodi på slasher-filmen (som hade pekat året innan), men New World Pictures filmade den som en seriös slasher. Resultatet är en vansinnigt sleazig hyper-slasher, där ett gäng tonårstjejer på ett pyjamasparty en efter en blir mördade av en mördare med en stor borr. Filmen fick ett gäng uppföljare och spin-offs, varav tvåan och trean också regisserades av kvinnor, och där särskilt tvåan utmärker sig som en minst sagt underlig film där mördaren springer runt med en elgitarr/borr och dödar de stackars kvinnliga karaktärerna. Besynnerligt.

Pet Sematary (1989) (Mary Lambert)
Filmatiseringen av Stephen Kings roman Jurtjyrkogården hör till en av de mest lyckade King-filmatiseringarna. En familj, nyinflyttad på landet, förlorar sin lilla son i en tragisk olycka. I trakten finns en gammal indiankyrkogård, där det sägs att allt som begravs vaknar igen. Me det som vaknar är inte sig självt… Filmen är mycket stämningsfull och välgjord, med flera djupt obehagliga scener, där de kanske mest framträdande involverar den oförglömligt läskiga systern Zelda som vi får se i tillbakablickar. Det är dessutom en mycket sorglig berättelse om hur långt vi är beredda att gå för att hålla kvar vid det vi har kärt. Mary Lambert har med andra ord gjort ett kanonjobb med att överföra Kings litterära mästerverk till film.

Near Dark (1987) (Kathryn Bigelow)
Idag må vi vara trötta på vampyrer efter det gigantiska mediautrymme vi slukat, men annat var det på 80-talet. Kan bero på att vampyrerna var bra mycket coolare då också. Kathryn Bigelow gjorde den kanske fräckaste av dom alla med Near Dark, som är en mörk, skitig och fantastiskt kaxig film om en vampyrfamilj som glider runt i USA och dödar, samt killen som hamnar med dom. Våldsamt, fruktansvärt snyggt och med en ödesmättad stämning man kan ta på; att Bigelow dessutom står bakom flertalet andra intressanta filmer gör henne inte desto mindre hedervärd, och hon var dessutom den första kvinnliga regissören någonsin att plocka en oscar för bästa film.

American Psycho (2000) (Mary Harron)
Bret Easton Ellis numera kultförklarade roman är nog i princip omöjlig att filma rakt av, men Mary Harron gjorde ett sjuvidunderligt bra jobb med hennes filmatisering av boken. Inte lika sjuk, inte lika våldsam, men fortfarande en ruskigt mörk historia om en yuppie som under ytan döljer den värsta sortens galning man kan ana. Christian Bale är som klippt och skuren för rollen som snygg vansinnesman, och den skildrar liksom boken en ytlig värld där kläder och visitkort betyder mer än människorna själva.

Humanoids From the Deep (1980) (Barbara Peeters)
I sin ursprungsversion var denna rulle från Roger Corman-fabriken inte lika sleazig; slutprodukten är en vansinnigt underhållande berättelse om sjömonster som våldför sig på kvinnor i syfte att föröka sig. Våldsamt, väldigt mycket 80-tal och härliga effekter gör det här till en kanonrulle för alla med den smaken. Hur filmen skulle blivit om Corman inte önskat mer naket kan man ju bara spekulera i, men hursomhelst ska Barbara Peeters ha en stor eloge för att ha gett världen en fantastisk film med tempo så det heter duga.

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991) (Rachel Talalay)
År 1999 har Freddy dödat alla ungdomar i Springwood. Den enda överlevaren tar tillsammans med en kvinna som visar sig vara Freddy Krueger’s dotter upp kampen för att förhindra Krueger från att ta sig ut ur Springwood, och slutligen förgöra honom för gott. Elm Street-serien blev med varje film mer och mer snurrig och överdriven, och Freddy gick från en riktigt obehaglig mördare till något mer av en pajas. I den här filmen, den sjätte i ordningen, nådde utvecklingen sin kulmen. Freddy’s Dead är en fullständig överdos i oneliners, vansinniga mord och psykedeliska effekter, inklusive en final i 3D. Filmen har inte en död stund, och är betydligt mer underhållande än de två föregående.

Organ (1996) (Kei Fujiwara)
Saker och ting går åt skogen när två poliser infiltrerar den svarta organhandelsbranschen. Följer gör ett surrealistiskt virrvarr och ultravåldsam japansk splatterpunk, body horror och bisarra karaktärer. Filmen är en del i en våg av japansk brutal industri-punk-scifi-film under 90-talet, med filmer som som Tetsuo, Rubber’s Lover, Naked Blood och 964 Pinocchio. Likt de andra filmerna i genren är den visuellt makalös, och med ett helt hysteriskt tempo till tonerna av industriell elektronisk musik är Organ en bortglömd pärla.

Ravenous (1999) (Antonia Bird)
Skräck i western-miljö är något Alexander är mycket svag för. Det är något med ödsligheten och laglösheten som gör att rysligheter passar så bra in i miljön. Ett av de finaste exemplen på idén är Antonia Bird’s Ravenous. En något misslyckad kapten under det mexikanska kriget (1846 – 1848) blir förflyttad till ett avlägset fort i bergen. Där får han i uppdrag att undersöka en påstådd kannibalism i trakten. Men vem kan han lita på…? Med sin diskret mörka humor och intelligens är Ravenous en välgjord men underskattad skräckfilm från en period som på många sätt var mycket dystert för genren.

Dessa filmer må enbart representera ett axplock, men det visar ändock att kvinnor ofta gör mycket bra ifrån sig när de väl ställer sig bakom kameran och gör skräck. Vi på FromBeyond önskar givetvis förslag på mer kvinnoregisserad skräck och önskar att fler får chansen, och tar den, att ställa sig bakom kameran och bjussa på finfin skräck.

– – –

David Larsson och Alexander Kassberg

1 Comment on Ett gäng kvinnliga skräckfilmsregissörer

  1. Lamberts jurtjyrkogård är absolut en förbisedd kingfilmatisering. Kommer jag in en dag och ser svarta små jordiga fotspår över köket laddar jag hagelbrakarn direkt.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*