Bottrop, Tyskland. En stad så stendöd att fåglarna tar livet av sig och de få försäljare som åker förbi snabbt gör korstecknet och vänder bort blicken för att inte förvandlas till salt. Det är också här man bestämt sig för att förlägga Weekend of Horrors en gång om året, i något som ser ut som en östtysk mässbyggnad, komplett med betongbyggnader som bokstavligen pustar ut ångest-moln över förbipasserande. Det är inte för inget man sneglar misstänktsamt mot den stora ugnsliknande konstruktionen som står ett stenkast bort, precis bortanför huvudgatan som skulle få Brunflo, Jämtland, att vara Times Square i jämförelse.
Bottrop-borna, bestående av femtio procent katoliker (19 katolska kyrkor finns det på 58000 troende), kanske behöver något som rycker upp deras vardag från den vardagliga gruvarbetar-lunken, något som kan få dem att vända bort blicken från det märkligt placerade jättekorset som står mitt i centrum, och låta sig dras in i skräck, blod, våld, nakenhet och tyska gorehounds med grafiska t-shirts. Liksom i andra religiösa områden som Spanien, Italien och Thailand så frodas mörkret i subkulturerna och det behövs. För på platser som denna är det den enda kontakten med en verklighet som kanske på sätt och vis är mer realistiskt än vad som står i de religiösa skrifterna.
Av någon anledning släpps man aldrig in genom det som ser ut att vara huvudingången, utan snarare fylls dörröppning under, vid parkeringen, på av svartklädda ditresta tyska ynglingar och deras flickvänner – för i ärlighetens namn är det väldigt få kvinnliga skräckfans som dyker upp på sådana här tillställningar, om de inte är skådisar i någon lokalproducerad tysk splatterfilm givetvis. Ja, som av någon sjuk anledning oftast klär mig i kavaj och skjorta som värsta Kristdemokraten, trots att jag tycker precis tvärtom, brukar också falla för grupptrycket och slänga på mig en lämplig svart t-shirt med något ballt tryck på. Man känner sig mer hemma bland gästerna då, men samtidigt blir man bara en i massan.
För andra året i rad har jag gjort sällskap med Jocke och Jason, två av Sveriges mesta bloggare – Rubbermonsterfetiscism och Cinezilla – för att spendera pengar, äta kött och dricka allt för mycket socker under tre dagars ”skräckadens” i detta tillfällig syndens nästa. Förra året, 2011, halkade jag i badrumet på Hotel Arcadia och detta år firade jag genom att halka på deras nyskurade golv i receptionen. Nästa år dör jag nog, det blir att skaffa tantbroddar tills dess.
Är ni såna som tycker det är förvirrande och ”för mycket” att gå in på relativt små tillställningar som Sci-Fi Mässan i Stockholm, Göteborg, Malmö…. Pyongyang osv osv, så kommer ni garanterat att svimma av ”för mycket” när ni går in på Weekend of Horrors. Efter att ha trängt sig fram genom en hop av svettiga tyskar så har ni två val, gå åt höger eller vänster. Går ni åt höger kommer in i en lång, sjukt smal, avlång sektion med DVDs och blu-rays i tusental. Den tyska specialitén ”hartbox” finns det gott om i märkliga numrerade utgåvor, typ 33 exemplar av Werewolves on Wheels och ännu mer absurda val upplage-siffror. Har man inte kommit in först så står det också folk utmed varenda bord, täckandes varenda meter med sina krok-ryggar och stripiga hårdrocksfrisyrer, bläddrandes bland filmerna. Ett perfekt tillfälle att svimma och inte kunna komnunicera med någon då typ en procent kan och förstår engelska.
En trappa upp, förbi en avdelning av samlarsaker, action figures, prydnadsgrejer i form av döskallar, finns det ännu en stor sektion med tusentals filmer, och här uppe är de ännu mindre kommersiella och dessa upphovsrätts-suspekta hartboxar fyller lådorna med filmer som aldrig skulle få en vettig utgåva i något annat land. Själv gick jag därifrån med två Roberta Findlay-rullar i ovanligt fin kvalitet. Vad ska man göra? Det är väldigt svårt att stå emot! I det största utrymmet sitter kändisarna, ibland folk med lysande karriärer som bara vill träffa fans, och – för det mesta – de som är lite karriärs-dekis och vill tjäna en extra slant på att höra något fan förklara att just den och den filmen är världens bästa. Detta kan verka vara cyniskt både från deras håll och från mig som beskriver det, men fan i mig om det inte är jävligt kul! Gänget från Nightbreed: The Cabal Cut, var hur goa som helst – speciellt Hugh Ross som vinkade till sig oss (speciellt Jason) hela tiden. Terry Alexander, från Day of the Dead, var hur skön som helst och Dawn of the Dead-gänget fick en tillsägelse av en av de pseudo-fascistiska ”vakterna” (som Luigi Cozzi kallade dem förra året) för att de tog en gruppbild tillsammans med en snubbe som just köpt något samlarobject för tusentals kronor. Gaylen Ross såg uppenbart väldigt störd ut över detta, men slappnade av efter en stund. Scott Reiniger var lite tröttare och Ken Foree var som vanligt en stor showman, men uppenbart irriterad av en tysk som tog bilder på honom gång på gång trots att han sa ifrån. I ett hörn satt också Ricou Browning, som spelade Creature from the Black Lagoon – i vattnet och var sur. Men jag fick han satt signera min Spanska DVD av Island Claws, en minst sagt kritiker-bashad krabb-skräckis han skrev i början av åttiotalet.
Man blir trött efter tre dagar av konstant shopping och det fanns tidpunkter då jag nästan gav upp, sade till mina kära vänner att det inget fanns att köpa! Ändå åkte jag hem med trettio DVD’s och BD’s, ett antal t-shirts, posters och givetvis signerade DVDs och foton. Det är svårt att hålla sig när man väl är där och med en nypa luft, eller bara gå tillbaka till hotellet en timme eller så ges alltid mer energi.
Men ändå, precis som förra året, var höjdpunkten att träffa indie-filmskapare och se deras filmer. Detta år såg vi om François Gaillard’s magnifika Blackaria och träffade honom, producenten Stéphane Bouyer och effektmästaren David Scherer efter visningen. Toppenmänniskor och jag kan knappt bärga mig förrän jag får se deras nästa skapelse – som enligt Stéphane är större, dyrare och blodigare! Splatter-bröderna Marc och Lars Rohnstock var även där med sitt bord och gjorde reklam för sin nästa produktion, efter den trashiga och ultra-blodiga Necronos, The Curse of Doctor Wolffenstein! Ser minst sagt blodig ut! På plats var också den Italienska regissören Luigi Pastore som visade och sålde en limiterad utgåva av sin nya giallo Symphony in Blood Red, som inte var speciellt bra tyvärr – men jag ska ge den en ny chans så småningom. På bottenvåningen hängde även Oliver Krekel med sin nya storproduction Robin Hood 3D: Ghosts of Sherwood, en minst sagt annorlunda version av Robin Hood-historien med Tom Savini och Kane Hodder i stora roller.
Jag fnissar alltid åt det märkliga tyska gemytet, det extremt tråkiga staden Bottrop och att alla, inlusive jag själv, blir vandrande nörd-klyschor på en tillställning som Weekend of Horrors, men saken är den att det bara är att omfamna sitt öde. Det är jäkligt kul, det är fantastiskt roligt att få träffa alla dessa människor och shoppa loss som aldrig förr.
Ni lär nog se mig ett tredje år på Weekend of Horrors, denna gång med broddar och kryckor och ännu mer pengar att lägga på limited hartboxes och feta kötträtter på klassiska matställen som Dragos och Haus Wessels i det vi nu kallar för Bottropolis.
— — —