Fish Story (2009)

Fish Story (Originaltitel: Fisshu Sutôrî)

Komedi, Japan, 2009

Distributör: Third Window Films

Regi: Yoshihiro Nakamura

Manus: Tamio Hayashi

Skådespelare: Atsushi Itô, Kengo Kôra, Mikako Tabe

Längd: 112 min

Finns på import-dvd från 2010-07-26

— — —

If my solitude were a fish. It would be so enormous, so militant. A whale would get out of there.” Så lyder de första textraderna i låten Fish Story som spelades in av punkbandet Gekirin strax innan de splittrades 1975. Trettiosju år senare hotas mänskligheten att förgöras av en komet som färdas mot jorden. Enbart fem timmar innan kollisionen skall ske står en man i en skivaffär och han är övertygad om att Gekirins låt kommer rädda världen.

Berättelsen om hur låten Fish Story skall rädda jorden från ett kometnedslag verkar till en början vara minst lika obegriplig som dess låttext. Filmen är strukturerad i ett flertal miniberättelser som till en början, utöver den gemansamma nämnaren vilken är sagda låt, verkar vara helt frånskilda från varandra. Hur de olika berättelserna hör ihop är till en början gåtfullt men ju längre filmen går desto tydligare blir den röda tråden och det är en fröjd att uppleva hur pusslet är konstruerat.

Utöver de två berättelserna jag nämnt, som utspelar sig 1975 och 2012, transporteras vi i tiden mellan ett par årtal till genom filmens gång där till synes osammanhängande händelser sker. Kanske roligast av dessa sekvenser är den om en skolflicka som somnar och missar att gå av en färjebåt. Detta leder i sin tur till att hon hamnar mitt i en båtkapning som utförs av ett gäng fundamentala präster som försöker få tag på en ark lagom till jordens undergång (vilket de tror kommer inträffa 2009). Det hela låter dumt och tro mig, jag hade mina tvivel, men Yoshihiro Nakamuras film är på ett sätt dåraktig och genial på en och samma gång. Det hymlas inte med den glädjefullt naiva idébilden men filmens innehåll behandlas ändock med en en djup respekt och det hela blir aldrig tramsigt. En berättelse som denna hade väldigt enkelt i fel regissörs händer kunnat bli oerhört pajig men balansgången mellan komik och allvar fungerar här något fantastiskt väl. Det bisarra lyfts fram men man frossar aldrig i det på samma sätt som japansk film ofta, synd nog, helt bekymmerslöst tycker sig göra.

Fish Story följer en slags absurd logik där den mest långsökta förklaringen slutligen känns självklar, och när väl pusselbitarna börjar falla på plats fylls jag av en varm känsla som är kvar långt efter filmen har slutat. Jag skrattar, ler och tror inte mina ögon när den komplexa skrönan förklaras framför mig. Alla berättelserna är underhållande och det känns aldrig som att det finns någon del som inte passar in. Den enda egentliga invändningen jag har är att sekvensen där det visas hur Gekirin kom på och spelade in sitt magnum opus är något för lång för sitt eget bästa. Tonmässigt kontrasterar den aningen mot de andra miniberättelserna med sitt något mer lågmälda uttryck som får tempot att kännas lite för långsamt i relation till övriga delar, och jag tror bestämt att den är den längsta berättelsen av alla i filmen. Men utöver detta, långt från allvarliga problem, har jag inga invändningar överhuvudtaget. På samma sätt som man kan se om Pulp Fiction (1994) ett oändligt antal gånger och glädjas åt att hitta små detaljer som för ihop berättelsen ännu bättre än vad man till en början trott gäller detsamma här. Är du ute efter en feelgood-film i dess sanna bemärkelse som inte dumförklarar dig som tittare behöver du inte söka längre än till Fish Story.

Betyg: 8 av 10

— — —

Rickard Blixt: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*