Dylan Dog – Mater Morbi (2014)

Dylan Dog – Mater Morbi
Författare: Roberto Recchioni
Teckning Massimo Carnevale
Översättare: Catharina Odenscrants
Ades Media
Finns i butik

— — —

dylanmatermorbi”Har någon nånsin skrivit en dikt om dig? Om döden och kriget har det skrivits hela samlingar.” Citatet kommer från det senaste svenska numret av Dylan Dog och frågan ställs av huvudkaraktären själv. Genom åren har världens serieläsare kommit att lära känna den legendariska mardrömsdetektiven riktigt väl, men även den förföriska kvinnan som är föremålet för hans funderingar är bekant för dem flesta av oss. Kanske inte vid namn eller en första anblick, men hennes hantverk är sannerligen omisstagbart. Mater Morbi är nämligen alla sjukdomars moder, lidandet och smärtans drottning och den utdragna sorgens lystna älskarinna. När Dylan Dog som av en slump hamnar i hennes klor får han, och vi som läsare, en parkettbiljett till sjukdomens allra vidrigaste, men också mest tankeväckande sidor.

Människorna är bisarra varelser som aldrig upphör att förvåna… till och med lidandet och döden har sina beundrare (….) men ingen gillar sjukdomen!” fortsätter Dylan att ponera där han ligger och vrider sig i feberdrömmar, och det står väldigt snart klart att Mater Morbi är ett ytterst personligt och privat verk med författarnas egna funderingar och rädslor blottade för världen. Det är kanske lätt att tro att ett nummer som detta, men en så färgstark och ikonisk antagongist , skulle fokusera helt på Mater Morbi själv – något man stundtals faktiskt verkar försöka att göra – men det är ändå Dylans nästan poetiska kåserier som är den riktiga stjärnan här. Det känns sällan som vidare trovärdig dialog, eller ens som vidare bra kvasiprosa, men det är alltid ärligt. Detektivens ord träffar som en knytnäve i mage och öppnar upp helt nya sätt att se på sjukdomen både som ett levande väsen och som den kliniska företeelse det moderna samhället kommit att betrakta henne som.

morbi344

Mater Morbi själv är en ytterst komplex skapelse under ytan, vars förföriska yttre sakta men säkert spricker upp ju längre berättelsen sträcker sig. Men trots alla dessa sprickor så är det ändå svårt att se igenom och bortom hennes yttre, något som snart visar sig vara historiens klart största problem.  I ett försök att, som skaparna själva beskriver det, visa sjukdomens mer förföriska sida har man nämligen valt att porträttera Mater Morbi som en sexig dominatrix med piskan i högsta hugg. Detta hade säkert kunnat leda till en hel del intressanta paralleller och kanske även en och annan djupt insikt hos läsaren om man bara hade kommit ihåg att faktiskt visa dessa drag i själva berättandet. Då man istället helt valt att fokusera på det långsamma lidandet och på döden som en sista flykt från Mater Morbi så är det svårt att se hennes framställning som något mer än en billig flört med den mer pubertala publiken.  Men trots att sexualiseringen må sticka något i ögonen, så går det inte att bortse från att det är en både stark och ytterst tragisk karaktär man får lära känna. Den väv av sorg och ensamhet som man här har spunnit speglar på många sätt de döendes tillvaro och skapar på så vis en avgrundsdjupt parallell mellan de två.

morbi346
Kanske är det för att jag själv tvingats se mina nära och kära utkämpa strider med Mater Morbi – och förlora – som det här numret av Dylan Dog känns så otroligt kraftfullt. Kanske krävs det att man har egna erfarenheter av Mater Morbis fuktiga och mörka värld för att se något som kanske gömmer sig där mellan raderna i tidningen. Eller kanske, bara kanske, så har Roberto Recchioni och Massimo Carnevale lyckats ta mediet till en helt ny nivå med sin nakna och råa berättelse.

morbi347

Att kalla en serietidning för vuxen är en av de största otjänsterna man kan göra den. Inom populärkulturen har ordet snarare kommit att personifiera de pubertala tonårslustarna efter våld och nakenhet och jämställs allt som oftast med de mest lättsmälta sorterna av underhållning. Men ändå finner jag inget annat ord som kan beskriva Mater Morbi. Det är en existentiell och personlig granskning av en av våra mest primala rädslor som här har getts en egen röst och ett eget liv. Det är en fascinerande och kanske framförallt djupt sorgeväckande läsning, som briljant spelar på våra gemensamma sociokulturella rädslor och farhågor. Det här är skräck i dess kanske absolut äldsta form, och Mater Morbi visar sannerligen att gammal faktiskt är äldst.  Det här kan mycket väl vara den mest vuxna serietidningen vi någonsin kommer att få se, och dess vikt kan inte understrykas nog.

Betyg: 8,5 av 10

— — —

10511Axellpress163_534133446691474_8106477934664259482_n
 Johan Axell; Redaktör

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*