Metro Manila
Dramathriller, England/Filippinerna, 2013
Distributör: Studio S
Regi: Sean Ellis
Medverkande: Jake Macapagal, Althea Vega, John Arcilla m.fl.
Längd: 115 minuter
— — —
Sean Ellis gjorde sitt första stora avtryck med kortfilmen Cashback (2004) som kom att bli Oscarnominerad och därefter omgjord till långfilmsformat. Debuten följdes sedan upp av den stämningsfulla, om än inte helt lyckade, thrillern Broken (2008) och ett småskaligt kortfilmsprojekt. När det således började dra ihop sig till ännu en långfilm gjorde Ellis som landsmannen Gareth Evans (The Raid) och vände blicken utanför Storbritanniens gränser, närmare bestämt Filippinerna.
I Metro Manila kretsar handlingen kring Oscar (Jake Macapagal) och Mai (Althea Vega) som tillsammans med sina två små barn kämpar för att överleva på den fattiga landsbygden. Situationen blir till slut ohållbar och de satsar sina sista kort på en flytt till Manila i förhoppning om ett bättre liv. Men saker och ting går inte som de vill. Efter att att ha blivit lurade på sina besparingar måste Oscar ta ett riskfyllt jobb som värdetransportör medan Mai tvingas sälja sig på en sunkig bar. Frågan är, finns det någon väg ut ur eländet?
Sean Ellis tidigare filmer har alla haft bra inslag och intressanta idéer men på något vis inte riktigt fungerat som en tillfredsställande helhet. Med Metro Manila däremot har den brittiske regissören hittat precis rätt och alla pusselbitar faller snabbt på plats. Det är tydligt att denna historia legat honom nära om hjärtat och kärleken smittar så klart av sig på det slutgiltiga resultatet.
Ellis presenterar en hård verklighet med ett tydligt klassperspektiv där alla som har det bättre försöker sko sig på de fattigas hopp. Utnyttjandet blir satt i system och utövas med effektivitet. Förnedring blir en del av de mindre lottades vardag. Med det kommer desperationen som ett brev på posten. Vilka fruktansvärda handlingar låter man sig inte lockas av när man ständigt blir överkörd och förbisedd? Är det så konstigt att man börjar tappa konceptet?
Det hela hade kunnat bli en sentimental predikan men Ellis vet bättre än så och sopar undan alla spår av socker. Berättelsen är rättfram och mänsklig med hjärtat på utsidan av bröstkorgen. Som åskådare känner man starkt för de båda huvudkaraktärerna ty de är så lätta att tycka om. De vill ju bara ordna upp livet för sin lilla familj men får hela tiden kämpa i en helvetisk motvind.Deras problem är universella och igenkännbara. Orättvisor och korruption finns det gott om här i världen, var man än befinner sig. Klasskamper och klyftor likaså. En enda ond cirkel som aldrig slutar snurra.
Skådespeleriet är av högsta klass, lågmält och realistisk skildrat. Jake Macapagal och Althea Vega är särskilt iögonfallande, men bra är också de skådespelare som återfinns i mindre roller. Fotot är rikt och stiligt, arbetar mycket med kontrasterna mellan landsbygden och den kokande häxkitteln i centrala Manila; emellanåt så kunnigt porträtterad att man nästan kan vädra svetten och avgaserna i luften.
Även ljudbilden visar smart skillnaden mellan land och stad, där den rogivande tystnaden på risfälten snart byts ut mot ett myller av främmande ljud och larm; överrumplande och påträngande. Musik är sparsamt använd med dyker upp vid rätt tillfällen, spelar an på det vemod och den oro som präglar berättelsen.
Metro Manila är gripande och öm, grym och karg på en och samma gång. Det är svårt att inte bli berörd. Sean Ellis visar tydligt att han är någon att räkna med och det ska bli spännande att följa de kommande åren i hans karriär.
Betyg: 7 av 10
— — —
Sandra Wallin