Don’t Go in the Woods (1981)

Don’t Go in the Woods

Slasher, USA, 1981

Regi: James Bryan

Manus: Garth Eliassen

Medverkande: Mary Gail Artz, Jack McClelland, Tom Drury mfl.

Längd: 82 minuter

Distributör: Code Red

Finns på amerikansk import-dvd, även i dubbelpack tillsammans med The Forest (1982)

— — —

Slasherfilmens guldålder var tveklöst 80-talet. Ska man vara ännu mer specifik, är 1981 året då slasherfilmen nådde sin topp. Filmer som The Burning, My Bloody Valentine och The Prowler visade ungdomar bli mördade på bioduken; tre filmer som idag ses mer eller mindre som klassiker inom genren. Givetvis har inte alla slasherfilmer som producerades detta år lika ansedda, ihågkomna eller bra, vilket inte är värst underligt med tanke på den enorma mängd filmer som kom.

Don’t Go in the Woods är en av dessa filmer, och en film som ofta får utstå negativa omdömen. Handlingsmässigt är det inget nytt under solen; ett gäng ungdomar åker ut i skogen för att campa och vandra runt. På plats visar det sig härja en galning i skogsmullemundering, och han tänker inte låta någon komma undan levande.

För mig gör det dock inget alls att handlingen inte är det mest originella när det kommer till slasherfilm. Mycket av charmen bakom dom här filmerna tycker jag ligger i att dom följer ett visst antal förutbestämda regler, och när dom utspelar sig i skogsmiljöer, som i denna, blir jag bara ännu mer förtjust i dom. Jag tycker också att Don’t Go in the Woods har fått något orättvist dålig kritik, för även om det i mångt och mycket inte är någon värst bra film, finns det betydligt sämre, och framförallt tråkigare, slasherfilmer där ute.

Mördaren visar sitt mindre vackra tryne efter att ha gjort skäl för sin medverkan

Det märks tydligt att filmen är gjord med lite pengar, och det ser ut som att man haft kul under processen. Det är en lättsam film som inte lär ge någon huvudbry för fem öre, handlingen är, förutom ovan skrivna rader, närmast obefintlig, och det handlar istället om att få se folk bli mördade i skogen av en ruskig och mordisk dåre. Man kan också se tydliga spår av att man inte försökt göra någon mörk eller värst allvarlig film, då det här och där är insprängt komiska inslag som dock mer få en att rynka på ögonbrynen än att skratta. Men, låt gå, lite knasigheter har någon aldrig dött av.

Något som också bör nämnas är soundtracket till filmen, som är förvånansvärt märkbart, där det ofta utgörs av en akustisk gitarr spelandes, till skillnad från synttunga eller stråkfyllda soundtracks som skräckfilm annars gärna brukar sig av. Titellåten som spelas under eftertexterna är minst lika frän och catchig som den i Madman (1982), och kan man inte se charmen i detta, har man definitivt valt fel film att se.

Ibland är det farligt att campa i skogen…

Allt till trots, så dras Don’t Go in the Woods ner av att den i längden blir väl repetitiv. Du får i princip se, gång på gång, mördaren ha ihjäl någon, om än på olika sätt. Förvisso är man väl till viss del ute efter mord när man sätter sig för att se en slasher, men i fallet med den här filmen blir det väl samma sak om och om igen, vilket gör att den ursprungliga charmen med filmens tafatthet avtar och bleknar bort.

Jag skulle kanske inte rekommendera den här filmen till någon som inte är inne på slasherfilm, då den lär gå de ofrälsta långt över huvudet. Den tar sig inte själv på allvar och bryr sig inte om att utveckla karaktärerna mer än att ge dom namn. Är man dock en av dom som uppskattar den här typen av film, och som inte har kraven för högt ställa, tror jag absolut att Don’t Go in the Woods kan ge en god stunds knasig, om än kvalitetsmässigt bristfällig, underhållning.

Betyg; 4,5 av 10

- – -

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Still quiet here.sas