The General (1998)

The General
Gangsterthriller/drama, UK/Irland, 1998
Distributör: Scanbox
Regi: John Boorman
Skådespelare: Jon Voight, Brendan Glesson
Längd: 124 min
Finns ut nu på svensk dvd

— — —

Jag är inte beredd att sälla mig till den hyllande kör som fullkomligt brakar loss på DVD-utgåvans omslag av John Boormans The General från 1998. ”En kraftfull film som håller toppklass”, skriver SvD. ”Ett genialt stycke film”, fortsätter DN. Nåväl, säger jag. I min bok är The General en film som lider av uppenbara identitetsproblem, en film som utger sig för att vara mer än vad den är. Kortfattat skulle man kunna beskriva den som en slags kamouflerad produktion, en kvasipolitisk hesitfilm förklädd till ett samhällskritiskt gangsterdrama.

Historien är verklighetsbaserad och kretsar kring den irländska gangsterbossen Martin Cahill som utförde en rad spektakulära rån under 70 –och 80-talen – hatad av polisen, älskad av folket, åtminstone om man ska tro på dikten. Boorman tror på dikten och kör därmed, ohämmat och fabulerande, all in, med kriminaljournalisten Paul Williams reportagebok The General som litterär förlaga, där det (fortfarande) ouppklarade lönnmordet på Cahill utgör dramaturgisk startpunkt. Därefter färdas man tillbaka till Cahills barndom, varifrån vi sedan kronologiskt leds fram mot det oundvikliga slutet.

Men det går inte, jag kan inte förmå mig att se det fantastiska med John Boormans film. Den vill så gärna utmåla sig själv som en politiskt medveten produktion, där Irlands samhälleliga förfall är tänkt att fylla i konturerna av det som slutligen blir den grovt kriminella Cahill. Boorman fullkomligt susar förbi Cahills barndom i den smutsiga Dublin-slummen snabbare än Jon Voight (som spelar poliskommisarie Ned Kenny) hinner säga ”Feck off ye effin rugger bugger” på sin tårtigt anlagda irlandsengelska. Strax därefter befinner vi oss i den vuxne familjefadern Cahills kök, flera år senare, utan att veta vad han kommer ifrån eller vad han har varit med om. Det enda vi vet är att han ”har haft det svårt”.

Jag kan bli vansinnig på den här sortens berättande, den säger ingenting om nånting och motiverar därmed noll. Möjligtvis påvisar den nått fragmentariskt av ett betydligt större sammanhang men det räcker helt enkelt inte. Det blir helt ointressant att ta del av det. Vad hände med porträtteringen av dåtidens Irland, den ekonomiska krisen, de radikalpolitiska motsättningarna, IRA och de pro-brittiska lojalisterna? Det skrapas visserligen på ytan men särskilt ingående blir det aldrig, vilket i förlängningen, trots Brendan Glessons briljanta rolltolkning, reduceras Martin Cahill till något mycket mindre än vad han förmodligen var.

Brendan Gleeson i The general

Boorman koncentrerar sig istället på rättshaveristen Cahill och den uppfinningsrike gangstern Cahill, på alla humoristiska sammandrabbningar med rättsappareten och polisen, och på de minutiöst planerade rånen (som ges väldigt gott med utrymme). Det är visserligen underhållande och det gör heller inte The General till en dålig film, men den som förväntar sig en djupgående biopic lär bli besviken. Min besvikelse står dessutom i direkt relation till de förväntningar som jag hade på Boorman, som 1972 levererade en utav världens bästa filmer – hillbillythrillern Den sista färden. Det är i och för sig en orättvis förväntning på flera sätt, men (tyvärr) icke desto mindre sann.          

Avslutningsvis, lite kuriosa: Scenen där Cahill bryter sig in i en prominent tvåplansvilla och stjäl en inramad guldskiva – den är, så att säga, verklighetsbaserad med en twist. John Boorman, som vid en period av sitt liv bodde i Dublin, blev nämligen rånad av Cahill, och det var således hans guldskiva (filmmusiken av Den sista färden) som blev stulen.

Betyg: 5 av 10

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent  

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*