Död snö 2
Skräck/komedi,Norge/Island, 2014
Distributör: Studio S
Regissör: Tommy Wirkola
Medverkande: Vegar Hoel, Örjan Gamst med flera.
Längd: 97 minuter
Finns utgiven på svensk DVD sedan 2014-10-29
— — —
Få regissörer kommer nog att lämna efter sig ett så minst sagt brokigt arv som Tommy Wirkola. I hemlandet Norge är han kanske mest känd för den pinsamt usla Tarantino-parodin Kill Buljo, och borta i staterna kommer han nog för alltid att förbli ”han den där som ville göra en actionskräckfilm av Hans och Greta”. Men som så många regler här i livet så har även Wirkolas rätt medelmåttiga karriär ett stort undantag; 2009 skrev och regisserade han nämligen den numera kultförklarade Död snö. Filmen var en pastisch av allt det överdrivna och oftast rätt korkade som vi ändå älskar med skräckfilmer från det sena 70 och 80-talet, fylld med blodtörstiga nazizombier, festande ungdomar (nåja) och ett helt långtradarlast med blod och inälvor. Det var helt enkelt en sådan film som vi här i Sverige hade försökt att petat in Johannes Brost i en av birollerna i. Trots att den lånade starkt från genrens mer framstående inslag så lyckades den ändå behålla något av en egen identitet, och lyckades därigenom motorsåga sig in i den svenska skräckpublikens hjärtan.
Det är med andra ord inte så konstigt att Wirkola valde att återvända till sitt snömosiga zombie-epos fem år senare i Död snö 2. Filmen tar vid exakt där den första filmen slutade, där den slutkörde, numera armlöse och rätt nerblodade Martin, spelad av Vegar Hoel, desperat försöker ta sig tillbaka till civilisationen. Hans vänner är döda och begravda och hans liv har slagits i spillror. Men, han har åtminstone lyckats lämna tillbaka det naziguld som i första filmen väckte de blodtörstiga monstren till liv igen. Ja, det verkade åtminstone så till en början, fram tills ett bortglömt guldmynt ramlar ut ur Martins jacka. Zombierna är efter honom, men efter en actionspäckad scen, där han för övrigt lyckats slita av ledarzombiens ena arm, lyckas han så äntligen fly. Han vaknar sedan upp på ett sjukhus efter att ha somnat bakom ratten, och märker till sin förfäran att ett läkarteam lyckats sy fast den döda nazistofficerens arm på honom i stället för hans egna avsågade. Armen är så klart allt annat än välvillig, och börjar raskt döda allt den kan komma åt. Men detta är bara början på blodigheterna, då zombierna inte verkar vara vidare sugna på att gå och lägga sig igen. Efter att ha plundrat ett krigsmuseum på vapen, kläder och pansarfordon (!) börjar de snart marschera över de norska fjällen för att äntligen få slutföra sina sista order från Hitler. Martin inser snart att han inte kommer att klara av att stoppa monstren själv, och vänder sig till därför till tre amerikanska nördarna som kallar sig för ”The Zombie Squad” för hjälp. Kan en förbannad norrman med en hemsökt arm och tre Star Wars-citerande amerikaner verkligen rädda den norska befolkningen, eller har det tredje riket rest sig ur graven för stanna?
Evil Dead II, Braindead, Day of the Dead; listan över filmer som Wirkola hämtat inspiration från kan göras milslång och är så pass märkbar att man nästan blir lite besviken när den präst som introduceras en kort bit in i filmen inte börjar svamla om att sparka rumpa för herren som Stuart Devenies karaktär i Peter Jackssons splatter-epos gjorde. Men tvärtom mot vad man skulle kunna tro blir aldrig dessa hommager och rena plagiat något större problem. Tommy Wirkola har nämligen insett att det faktiskt inte gör något att servera något som publiken redan smakat på – så länge det är något som de älskade första gången de fick prova på. Att man sedan har skruvat upp tempot till elva och gör det hela med glimten i ögat skadar ju förstås inte heller. Precis som sin föregångare lyckas Död snö 2 ge publiken precis allt det man älskat med andra filmer, utan att det någonsin blir att kännas gammalt eller förlegat.
Istället ligger problemen i filmens få försök till att vara lite originell. Idén att ha med en utländsk grupp zombiejägare fungerar bra på pappret, och visar på många sätt och vis hur bra idén bakom till exempel Die Zombiejäger faktiskt kan vara om den hanteras av en kompentent filmskapare. Problemet är bara det är en så absurd skillnad i ton mellan nördarnas flamsiga Star Wars-referenser och Martins rosenrasande bitterhet att det ibland känns som helt enkelt mosat ihop intrigen från två olika filmer. Detta är dock inte ens hälften så illa som den bisarra mängd tid man lagt på en KOPPS-doftande sidointrig om ett gäng tuffa småstadspoliser som försöker jaga rätt på Martin, då han numera är en misstänkt mördare. Nåja, ”försöker” är kanske ett starkt ord, då poliserna större delen av tiden ägnar sig åt slapstick eller forcerade svordomsharanger.
Efter mycket om och men, är ändå själva kärnan av Död snö 2, åtminstone i grund och botten, precis lika bra som den första filmen var. Men tyvärr omges berättelsen denna gång av på tok för mycket sidospår och intriger. Det känns ledsamt att man inte hade nog med tillit för grundhistorien för att låta den stå på sina egna ben, då en tightare och rakare version av filmen utan tvekan kunde ha uppnått kultstatus hos sin publik. Men trots dessa brister så går det inte att sticka under stol med faktumet att Död snö 2 är en av de mest underhållande zombiefilmerna på år och dagar. Martin är en överraskande välskriven karaktär, och hans motivation att ge sig efter den återupplivande nazitruppen känns så väl medryckande som berättigad. Att specialeffekterna dessutom fått sig en uppgradering från sin föregångare, som redan den överträffade det mesta vi sett från till exempel USA, är ju inte fy skam det heller; Armar huggs av, huvuden slås in, hus raseras av stridsvagnar och tarmar dras både kors och tvärs över slagsfältet. Som pricken över i kan ju Tommy Wirkola dessutom stoltsera med att ha gjort den enda zombiefilmen i världshistorien med Bonnie Tyler på soundtrackslistan (!).
Död snö 2 är derivat. Visst kan man kalla det hela för ett hommage eller en genreflört, men i grund och botten så är filmen helt enkelt inte vidare originell. Och det är kanske just därför den är så väldigt lätt att älska. Vegar Hoels Martin rör sig över ett blodigt stridsfält som vi sett så många gånger förr att det nästan känns lite som att komma hem igen. Filmen är verkligen ett skolexempel på allt det som gör en skräckfilm bra och underhållande, och tack vare en del skruvar och vändningar lyckas man på något sätt ändå alltid göra de igenkännbara scenerna till sina egna. Den kommer knappast att få samma följe som den första filmen fick, men den är onekligen underhållande från början till slut.
Betyg: 7 av 10
— — —
Johan Axell; Redaktör