American Burger
Skräckkomedi, Sverige, 2014
Distributör: Njutafilms
Regi: Bonita Drake & Johan Bromander
Medverkande: Fredrik Hiller, Benjamin Brook, Liam Macdonald m.fl.
Längd: 78 minuter
— — —
En busslast amerikanska ungdomar på klassresa någonstans i Europa stannar för ett guidat besök på en hamburgerfabrik. Vissa problem uppstår dock när det visar sig att fabrikens kock vill mala ner ungdomarna till köttfärs …
Svensk filmindustri skulle definitivt behöva lite mer färggrann genrefilm på repertoaren, om inte annat för att blanda upp den stadiga ström av traditionella dramer och snabbproducerade kriminalare som översköljer marknaden.
Man får dock ibland känslan av att den gängse åsikten om genrefilm är att det är lite fult, liksom synonymt med dålig smak och obefintlig konstnärlig ambition. Att genrefilm i själva verket kan vara både underhållande, stilren och fantastiskt givande, tycks ha gått ”kultureliten” helt förbi. Dessvärre kan man säga detsamma om upphovsmakarna till American Burger.
Som genrenörd vill man så gärna känna entusiasm över att det satsas på det icke konventionella. Man vill glädjas åt att produktioner av detta slag blir av i Sverige. Och så håller man tummarna och hoppas på en rulle som kanske kan leverera, möjligtvis inte på alla plan, men åtminstone på några. Nej då. American Burger spär istället på alla de där fördomarna om att genrefilm inte är något att ha, att det bara är en hög med avskräde att rynka på näsan åt.
Varningslampan börjar blinka så snart (de ganska stiliga) förtexterna lagt sig. Fredrik Hiller spexar loss i en sömnig reklamfilm. Onödig etableringstid läggs på karaktärer som blir snittade så snart de stiger av skolbussen. De flesta av de ”amerikanska” ungdomarna snackar tydlig svengelska. Humorn är fruktansvärt ansträngd. Tempot går i snigelfart.
Men möjligtvis det värsta av allt: var tusan är allt splatter? Visst, det skvätter lite blod då och då, men själva våldsscenerna är märkligt platta. De praktiska effekterna begränsas till kroppsvätskor och kroppsvätskor enbart, ett avhugget ben undantaget. Närbilder på sår eller skador uteblir, vilket gör att det hela känns billigt och undermåligt. Man kan exempelvis jämföra med Vittra (inte någon höjdare det heller) som hade blott 300 000 kronor i budget men ändå lyckades klämma in rikliga mängder slafs. American Burger hade 11 miljoner kronor. Kunde man verkligen inte ha lagt några riksdaler till på lite schysst smink?
Snålar man på allehanda snuskigheter tappar man också greppet om den tilltänkta publiken. Och för vem är filmen egentligen till om så inte för gorehounds? De som gillar att mysa med lite fika framför Wallander lär inte sträcka sig efter det här. Ungdomar kommer förmodligen tycka att den är olidligt seg. Inte ens den som hoppas på lite naket lär bli tillfredsställd – man ser mer hud på MTV i dessa dagar.
Fotot är inte så pjåkigt och ambitionen hedervärd, men det spelar faktiskt ingen roll. Det finns så otroligt mycket bättre och mer intressanta produktioner i samma stuk som är värda en titt. Hoppa den tråkiga burgaren och lägg hellre tid på exempelvis Tucker & Dale vs. Evil (2010), en film som faktiskt levererar skratt så väl som splatter
Betyg: 1 av 10
— — —
Sandra Wallin