Deus Ex: Human Revolution (2011)

Deus Ex: Human Revolution
Format: Xbox 360/PS3/PC/Mac
Kategori: Action/Rollspel
Utvecklare: Eidos Montreal
Utgivare: Square Enix
Release: Augusti 2011

— — —

Ett av de mer spännande spelen jag stötte på under min uppväxt var det gamla Super Nintendo-liret Shadowrun (1993) som baserades på rollspelet med samma namn. I rollen som den amnesi-drabbade Jake Armitage slungades man in i en karg cyberpunkvärld där de mörka smutsiga gatugränderna låg vägg i vägg med enorma datakomplex som bara väntade på att få hackas in i. Dessvärre har cyberpunk-genren inte varit så värst prominent inom spelvärlden under de senaste åren. Trenden har snarare legat på att visa upp post-apokalyptiska framtidsscenarion än en dystopisk Blade Runner-värld, något som jag själv tycker är lite synd då den rostbruna färgpaletten börjar kännas aningen utsliten. Ni kan då ana att mitt intresse fångades snabbt då jag fick höra talas om att Deus Ex-serien skulle få en ny uppföljare i form av Deus Ex: Human Revolution. Förhoppningarna sköt i höjden och jag började innerligt önska att jag äntligen skulle få gräva in mig i en mörk spelvärld befolkad av hackers och giriga megakorporationer.

I Human Revolution möter vi Adam Jensen, säkerhetsansvarig för Sarif Industries vilket är ett av de världsledande företagen som utvecklar bioteknologi avsedd för att cybernetiskt förbättra den mänskliga kroppen. Efter att ha hamnat mitt i korselden under en inbrott på Sarif Industries skadas Jensen till den graden att han ligger på dödens rand, men likt Alex Murphy i RoboCop (1987) räddas han från en tidig död med hjälp av teknik. Ett tag senare återvänder Jensen till sitt arbete och det är här berättelsen tar vid. Vilka var ansvariga för attacken på Sarif Industries och vad var det de ville? Det är de två huvudsakliga frågorna vi och Adam Jensen är ute efter att besvara och vägen till svaren är kantad av korruption och lögner.

Det slog mig tidigt att när jag spelade Human Revolution fick jag känslan av att jag tittade på en politisk thriller satt i framtiden. Nyckelorden är industriellt spionage. Atmosfären är så tät att den går att skära med kniv och mer ofta än sällan smyger jag runt i karga kontorslandskap sökandes efter de hemligheter som byggnaden kan tänkas hålla. Vid de tillfällen jag får chansen att titta ut från ett fönster bemöter jag en mörklagd labyrint som är färgad av neonljusens skimmer. Antingen utspelar sig Human Revolutions speltimmar enbart under natten eller så är städerna så urbaniserade att solljuset ej kan äntra. Just det senare alternativet möter vi på den Shanghai-lokaliserade ön Hengsha vars kvarter vi rör oss i är konstant blockerade från solens strålar av enorma byggnader som täcker stadens övre skikt. Men den kanske absolut viktigaste ingrediensen som utgör formeln för spelets atmosfär är musiken. Human Revolutions synthbaserade soundtrack är nog ett av de bästa jag hört till ett spel från de senaste åren och det passar utmärkt till ett spel som detta – genom att bara blunda och lyssna på huvudtemat Icarus känner jag att jag kan se hur hela spelets estetik målas upp framför mig och att jag är Adam Jensen som försöker hacka mig in i en hårt krypterad datacentral.

Human Revolution bjuder inte på många in-game cinematics,
men de få vi får se är en visuell fröjd

Utöver en spännande story och den audiovisuella extasen då? Speltekniskt sett erbjuder Human Revolution en hel del möjligheter för spelaren. Adam Jensens cybernetiska uppgraderingar är från början relativt grundläggande men kan under spelets gång uppgraderas helt och hållet baserat på vad du som spelare är intresserad av att få ut av din spelupplevelse. Vill du vara en stryktålig stridsmaskin som mejar ner fienderna har du exempelvis möjlighet till att få Jensens kevlarutrustning uppgraderad, men om du hellre vill prata dig ur trubbel kan du göra implantat som låter dig analysera dialog för att vända en diskussion till din fördel. Själv så uppgraderade jag Jensens kropp till att bli duglig på att smyga och såg till att jag snabbt blev en experthacker som kunde ta sig in i datacentraler oavsett hur hårt krypterade de var.

Friheten som Human Revolution erbjuder kommer dock med ett pris. En av de största bristerna med spelet är att man valt att placera ett antal bossfighter genom spelets gång som idémässigt helt och hållet kan bryta mot den spelstil du valt. Självfallet fick jag, som hade format Jensen till en veritabel ultranörd, bita i det sura äpplet då en två meter lång bjässe uppenbarar sig framför mig med en vapenarsenal som skulle fått kapprustningen under Kalla Kriget att verka blygsam. Istället för att ge mig smarta lösningar på att klara mig genom dessa bossfighter kände jag mig snarare straffad för den spelstil jag valt.

Tungt beväpnade vakter är inget man här kan ta med en smula salt

Dock så bör det väl påpekas att de ojämna bosstriderna inte störde mig i närheten så mycket som hur skogstokig jag ibland kunde bli på de långa laddningstiderna som genom spelets gång ständigt var ett irritationsmoment. Vid vissa sittningar kändes det som att det enda jag gjorde var att vänta på att laddningsskärmen skulle försvinna och ni kan ju tänka er hur mitt humör rasade när detta kombinerades med att jag satt fast i en bossfight där laddningstiderna tycktes bli längre än mina försök till att spela. Utöver dessa tillfällen kunde de oresonligt långa laddningstiderna även visa sin fula nuna då jag letade mig genom de inte alltid lättnavigerade städerna. För att röra sig mellan stadsdelar behöver spelet ladda och då du ej har möjlighet till att snabbt röra dig till en specifik plats på kartan kan du få uppleva ett flertal laddningstider efter varandra bara för att du ska röra dig från punkt A till punkt B. Skräckexemplet är, det tidigare nämnda, Hengsha. Stadsdesignen är ett otroligt häftigt möte mellan slum och högteknologi, men tyvärr så är även staden en svårnavigerad labyrint som knappt alls blir enklare att navigera med hjälp av den krångligt myllriga kartan och det inbyggda GPS-systemet tycktes stundtals snarare förvirra än hjälpa. Efter ett tag inser jag att det största misstaget man som spelare kan göra i Human Revolution är ett så simpelt klavertramp som att gå fel.

Men trots de två, tyvärr rätt jobbiga problemen, med speldesignen samt ett bedrövligt idéfattigt slut vill jag absolut inte påstå att Deus Ex: Human Revolution är ett dåligt spel. När jag väl har blivit insugen i den mäktiga berättelsen är jag fast och speltillfällena blev många och långa, och mitt sug efter dystopisk cyberpunk mättades med råge. RoboCop-liknelserna slutar inte heller med Adam Jensens cybernetiska skepnad utan hela spelet har en samhällskritisk ton som inte minst känns igen från Verhoevens film om robotpolisen i Detroit. Själva lever vi nu i en tid då teknologin snabbt utvecklas för att förbättra människans livskvalitet och även fast Human Revolution är ren science fiction känns de filosofiska funderingarna inte alltför avlägsna. Hur långt kan vi gå med att trotsa naturens lagar innan vi finner oss vid en punkt där kontrollen över teknologin vi skapar har fallit ur våra egna händer?

Betyg: 7 av 10

— — —

Rickard Blixt; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*