Vad passar egentligen bättre än att avsluta en arbetsvecka med att gå på skräckfilmsfestival? Då bortser man gärna från att oroa sig över eventuella tågförseningar (som vi slapp!) och kyligt väder. Att veta om att man har flera timmar skräck framför sig på bioduk får bort de mest dystra tankar från en skräckaficionados hjärna på nolltid. Efter en smärtfri tågresa klev jag, tillsammans med redaktör Blixt, av på tågstationen i Alingsås och riktade direkt in målet på biografen Palladium, belägen i stadens kärna. Efter att ha dumpat våra grejer begav vi oss raskt till en närliggande pizzeria för att fylla på nödvändig energi, för som vi alla vet behöver även en filmnörd äta för att orka ta sig an sin hobby. Sedan var det så dags att placera sig i en av biofåtöljerna på Palladium, där det vankades kortfilmer och ett kärt återseende på bioduk.
Först ut var Bloody Sunset, en mer eller mindre totalt ointressant tortyrvåffla utan substans eller något nytt att komma med, där det enda som stack ut var huvudkaraktärens märkliga besatthet av bandet Rebecca & Fiona. Näst ut var Dold Ondska, en The Thing-ig skräckis som utspelar sig i skärgården, där det åtminstone fanns ambitionen att göra någonting nytt, och där man kunde se att filmskaparna hade en god idé att utgå från. Tyvärr var inte utförandet riktigt top notch och halvdant manus/skådespelarinsatser drog ner helheten, men jag vill ändå ge tummen upp för ett gott försök.
Det kära återseendet i detta fall innebar den ugandiska actionpärlan Who killed captain Alex?, som vi nämnt i podcasten och som jag skrivit om här. Att se den på bio med folk som inte sett den var lika kul som jag väntat mig, och skratten ekade i salongen åt den enorma underhållning filmen bjuder på. Efter att ha spenderat timmen i detta eminenta sällskap drog vi oss tillbaka för att ladda energi inför den stundande lördagens fullspäckade program.
Runt klockan nio steg vi upp från våra halvt obekväma sovplatser och gav oss så småningom ut i den friska Alingsåsluften för att jaga rätt på lite frukost. Först vid klockan 13:30 skulle den första filmen visas, så vi hade gott om tid på oss tills dess. En stund innan började filmförsäljningen i Palladiums foajé, där det stora dragplåstret var en säljare från Tyskland som radade upp godsaker på både bluray och dvd som fick det att vattnas i munnen hos varje genrefilmsfanatiker. David passade på att plocka på sig två gialli på bluray, som trots att det brände lite i plånboken inte var något han kunde hålla sig ifrån, något många läsare säkert känner igen sig i…
Första filmen på programmet var den tyska antologifilmen The ABC’s of superheroes, som hade ett liknande upplägg som The ABC’s of death-filmerna, där varje bokstav i alfabetet representerades av en kortfilm. 
Där dödens ABC bjöd på väldigt skiftande kvalitet, ibland riktigt bra, ibland mindre så, var tyvärr det här ett totalt magplask. Nollbudget eller inte, här försöker man vara rolig på bekostnad av allt, med medvetet usla effekter inlagda för komisk effekt, vämjelig pubertal humor och ett tafatt försök att binda ihop det hela med någon slags röd tråd som inte fungerar för fem öre. Det ska sägas att ett par spridda skratt hördes i salongen, så jag antar att filmen åtminstone gick hem hos några av besökarna, men både jag och min trogne parhäst Blixt var eniga i vår onådiga dom kring filmen.
Med denna cinematiska fadäs genomliden var det dags för att återuppleva en film vi båda uppskattar och tidigare pratat om i podcasten; Spring. Regissörerna Aaron Moorhead och Justin Benson imponerade tidigare med sin debutlångfilm Resolution (2012) och gör ett minst lika bra, om inte bättre, jobb med sin efterföljare. Den är något så unikt som ett kärleksdrama beläget i en vacker italiensk by, fast med skräckinslag. Resultatet blir något i stil med om Richard Linklater hade slängt in monster i sina ”Before…”-filmer, och resultatet är mycket lyckat. Det är oerhört välspelat och fascinerande, samtidigt som den relationsberättelse som målas upp blir vacker, trots de uppenbart obehagliga inslagen. Utifrån vad jag hörde så uppskattades filmen stort av besökarna, trots sin något udda karaktär, vilket visar på en bra smak hos de som sätter sig i biofåtöljerna på Palladium.
Ett alltid välkommet avbrott i programmet är den längre paus som innebär mat, och enligt tradition ett besök på en av stadens Thairestauranger, som alltid flockas av filmälskare när det vankas festival i Alingsås. Mätta och belåtna vandrade vi sedan tillbaka mot biografen för att se nästa film, Violent shit: The movie. 
Titeln kan tyckas märklig, men den har sin förklaring i att producenten Steve Aqualina ville göra en slags reboot av serien, vilket i sig är rätt underligt, men också intressant, därav titeln. Tyvärr matchar filmens kvalitet dess titel bra i detta fall. Det är en salig röra som regissören Luigi Pastore kokat ihop, där han vill göra giallo, han vill göra något övernaturligt och samtidigt i detta få in en figur från en gammal tysk splatterfilmsserie som inte direkt är vida känd för sina kvaliteter. Okej att musiken av Claudio Simonetti är småbra ibland, men det räcker inte på långa vägar för att rädda upp detta och tyvärr visar sig Pastores nya våffla vara nästan lika bedrövlig som den film vi fick bekanta oss med för några år sen på festivalen, Symphony in Blood Red.
Mellan Violent shit och efterföljande film, kvällens överraskningsfilm, passade jag på att intervjua producenten till ABC’s of superheroes som var på plats, och där råkade han även avslöja vilken nästa film skulle bli. Något förväntansfull, men försiktigt skeptisk, satte jag mig ner i salongen för att se nästa film; Turbo kid. Det är lustigt det här med förväntningar, för man får sällan en så fin filmupplevelse som när de är lågt ställda. Jag minns tillbaka för ett par år sedan när Rob Zombies Lords of Salem visades, en film jag var tveksam till, men som visade sig vara smått fantastisk. Samma visa i år igen, för Turbo kid är en av årets bästa filmer. Allt det som jag tyckte att man gjorde fel med soppan Kung Fury gör man rätt här, det här är en enda stor kärleksförklaring till 80-talet och allt man älskar med det årtiondet. Förutom att vara nostalgisk har filmen så mycket hjärta och kärlek i sig att det blir mer än bara det ytliga, och när man får se filmens huvudkaraktärer cykla runt i en postapokalyps ackompanjerade av ett av årets bästa soundtracks, är det omöjligt att inte spricka upp i ett enda stort leende. Det var nästan så att vi gemensamt vacklade ut från biosalongen, lätt berusade av lycka och överraskning, och utifrån det jag hörde så höll resten av publiken med oss.
Som avslutning på kvällen vankades det Halloweendoftande skräck. 
Tanken var att egentligen lägga festivalen runt denhelgen, men då det var uppbokat under flera veckors tid fick det blir Luciahelgen istället, och alla som försökt vet att det är ytterst skralt med genrefilm baserade på den högtiden. Istället blev det Hellions, där en ung gravid tjej blir förföljd av elaka barn i otäcka masker. Inledningsvis är det rätt lovande och jag gillar den intrig som utvecklas, men av någon märklig anledning väljer regissören att ändra färg på filmen en stund in och det hela blir rätt… ja, fult. Det drar ner filmen och det hjälper heller inte att det som utspelar sig på bioduken känns repetitivt och som att storyn inte rör sig i någon tydlig riktning, vilket är synd på en lovande start och intressant tanke bakom.
Sammanfattningsvis var det alltså en kanadensisk 80-talsnostalgiker till film som blev årets största behållning i Alingsås, även om det som alltid är lika härligt att bara umgås med likasinnade tokstollar som en själv. Det har sagts förut, men tåls att sägas igen; all heder åt arrangörerna och främst eldsjälen Peter Friberg, som jobbar likt ingen annan människa jag vet för att ro detta i hamn och som gör det år efter år, bara så att vi skräckfilmsälskare ska få lyxen att kunna se de filmer vi älskar på stor duk.
David Larsson; FromBeyond-redaktör