Deadline
Drama, Thriller, Sverige, 1971
Regi: Stellan Olsson
Skådespelare: Kent-Arne Dahlgren, Elsebeth Reingaard, Stig Torstensson m.fl.
Streamar just nu i SVT-play
Ett flygplan störtar i havet utanför Kullahalvön och en mystisk dimma börjar välla in över den lilla badorten Mölle. Det visar sig att planet varit lastat med biologiska stridsmedel och en dödlig epidemi bryter ut. Myndigheterna stänger av Mölle för att hindra smittspridning och busschauffören Kent-Arne hamnar utanför avspärrningarna. Han försöker nu alltmer desperat få kontakt med sin fästmö Elsebeth, som är fast inne i Mölle.
Mitt hjärta har alltid klappat för katastroffilmer, både av någon slags intresse men även av rädsla. Virus, biologisk krigsföring, kärnvapen och liknande gjorde mig rädd som liten, men samtidigt lockad som sagt. Hur skulle man själv klara en sådan situation? Nu är jag vuxen och förstår att jag skulle vara i främsta ledet av dem som ryker.. i vilken situation som än kommer min väg, men filmerna på temat är fortfarande ett intresse. Det är då riktigt roligt att Stellan Olssons svenska katastroffilm från 1971 nu har digitaliserats och gjorts tillgänglig. 70-talet ligger ju även det mig varmt om hjärtat på filmfronten. Visste inte ens om att det hade gjorts en katastroffilm i Sverige. Men det är ju egentligen självklart att det i 70-talets Sverige, och med den starka freds- och miljörörelse som fanns här då, skulle komma en film som ifrågasätter krig och miljöförstöring.
Deadline känns på ett bra sätt som en dokumentär. Ibland kan ju filmer som ska verka som en dokumentär bli lite klichéartade och inte så trovärdiga, men Deadline är bra på att hålla sig på rätt sida av gränsen. Storyn kom till av att Olssons dotter läst om radioaktiva regn i tidningen. Tycker det är fint att han snappade upp dotterns oro, och gjorde något såhär bra av det. Det är ett långsamt tempo där saker och ting sakta men säkert blir sämre, medan det ofta utbytts en vardaglig, ”tråkig” dialog mellan människorna i den lilla byn som har stängts ute från omvärlden utan att helt vara på det klara med vad som händer. Vi får följa lite olika personer, både personer i byn men också polis och militär. Det ges inte ett riktigt djup i karaktärerna, men det är ju också något som gör att det känns mer dokumentärt, ”här och nu”-känslan av att den som filmar bara greppat första bästa personer och hakat på. Även här hjälper färgsättningen på filmen till. Det är 70-tal, det är lite murrigt och man slipper den där kristallklara bilden med sina skarpa färger. Jag kan inte få nog av färgpaletten i 70-talsfilmer hur många jag än ser.
Det finns beröringspunkter med samtiden i Deadline också. Vissa av de scenerna lämnar en unken smak i munnen och en viss hetta av irritation inför makthavarna i världen infinner sig. Speciellt en scen där en röst i radion meddelar en sak, medan verkligheten är en annan. Det var en ganska kort, men stark scen och fick mig att tänka på kärnkraftsolyckan i Japan då myndigheter meddelade att faran var över medan det sprutade ut radioaktivitet i havet. Det blir aldrig sådär ”skriva på näsan”-aktigt som det ofta kan bli när filmskaparen har en politisk tanke bakom filmen. Det känns som att det bara beskrivs en händelse, och sedan får den tala för sig själv utan att ha en övertydlig röst som berättar vad du som tittare ska tycka och känna.
Läste förövrigt lite om Deadline på Internet, och det var mycket research som hade gjorts innan filmen gjordes. Forskare och docenter intervjuades, och till och med hur såren på de smittade ser ut hade det gjorts research på för att få det autentiskt. Dessutom spelas flera av rollerna av det som de ska porträttera. Poliser, militärer och dessutom anlitade Olsson ett gäng av sina kompisar som var ”proffsdemonstranter” till en scen där en folkmassa ska storma ett hus. Det märks ju inte i filmen, men jag tycker det är roligt när man får reda på sådant för det visar hur seriös regissören varit med filmen. Ämnet hade lätt kunnat bli lite pajigt om det inte hade attackerats från rätt håll och med det här seriösa tonläget som det är genom hela filmen. Det är ett neråtgående spiral hela tiden och man känner sig lite uppgiven, vilket nog bottnar en del i hur världen ser ut nu.
Jag är glad att Deadline digitaliserats och nu finns tillgänglig, för den är bra och sevärd. Det är en långsam film, på ett bra sätt. Det kryper sig på, och känns dokumentärt till och från. Personerna känns trovärdiga, och vissa scener är riktigt tunga. Nu hoppas jag att det kommer en DVD-utgåva med Deadline på, och lite extramaterial skulle sitta som en smäck. När jag sett klart filmen tänker jag alla de gånger jag hört någon säga ”jag gillar inte svensk film”. Det blir svårt att förstå, för det finns mycket bra svenska filmer, och Deadline faller verkligen in i den skaran. Jag tycker fortfarande katastroffilmer, speciellt sådana om virus och biologisk krigföring, är intressanta och spännande att se… och obehagliga.
Betyg: 7.5 av 10
Mikael Hammarberg