Combat Shock
Krigsdrama, USA, 1986
Manus och regi: Buddy Giovinazzo
Medverkande: Ricky Giovinazzo, Veronica Stork, Mitch Maglio mfl.
Längd: 90 minuter
Distributör: Njuta Films
Finns på svensk dvd från 2014-02-04
— — —
Vad är det första som man tänker på när man hör ordet Troma? För många är det säkert Toxic Avenger, deras kommersiellt mest framgångsrika film (som mynnade ut i bland annat leksaker och en tecknad serie) eller kanske Class of Nuke Em High. Inte är det vanligen förknippat med seriositet eller djupsinnighet, det kan nog till och med den mest hårdnackade Troma-fantasten hålla med om. Buddy Giovinazzos Combat Shock (1986) är således en något udda fluga i Tromas katalog, ett försök att göra någon slags smutsig post-Vietnam-rulle som behandlar det jävliga soldaterna fick uppleva både där och efteråt på hemmaplan.
Filmen följer Ricky, som bor med sin fru och deras deformerade barn (en konsekvens av att Ricky utsattes för giftet Agent Orange under kriget) i en mycket nergången lägenhet. Varken Ricky eller hans hustru har jobb och lever i absolut misär där dagarna kantas av att barnet skriker konstant och att de tvingas gå hungriga. Ricky plågas dessutom av mardrömmar från kriget, något som inte vill släppa och som till slut får Ricky att mer och mer tappa fattningen om sin tillvaro.
Man skulle vilja berömma Troma för att de försöker göra något sånt här. Att man inte alltid gör det folk förväntar sig av en är något jag ofta uppskattar. När resultatet blir så bedrövligt som i fallet Combat Shock finns det tyvärr inget att berömma. Ambitionen att försöka skapa något skitigt och dystert misslyckas då den tonen inte balanseras särskilt väl genom filmen. Det känns som att man likväl försökt göra en underhållande film som en mer seriös sådan, och mötet mellan dessa två faller extremt platt. Filmen är dessutom en styggelse att titta och lyssna på, där särskilt den frustrerande musiken som i vissa scener vägrar sluta spelas (favoriten är när Ricky står i kö till arbetsförmedlingen i en flera minuter lång scen!) och går en på nerverna.
Förutom att filmens slut är bra, så mycket kan jag ge filmen, så finns det inget att hämta här. Det blir aldrig så mörkt eller skitigt deprimerande som filmen försöker, och när det uteblir, finns det inte mycket kvar att hämta. Det är en ibland plågsamt tråkig film och väldigt illa genomförd på alla plan. Ambitionen att det här ska bli Tromas Rambo lyser knappast ens igenom och det är lätt att fundera på vad man faktiskt ville göra med den här filmen. Resultatet är ett fiasko som inte står sig bra jämfört med betydligt bättre (och mer underhållande) Troma-filmer.
Betyg: 2,5 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör