Zombina and The Skeletones – Charnel House Rock (2014)

Zombina and The Skeletones
Charnel House Rock
Horror pop/rock, England, 2014
Längd: 29:01
Finns utgiven på CD sedan 2014-03-03

— — —

Zombina CharnelNågot som alla de bästa monstren har gemensamt är att de alltid kommer tillbaka. Dracula, Jason , The Tall Man och självfallet även Zombina and The Skeletones återvänder gång på gång med nya kreativa sätt att sätta klorna i sin publik. Och tur är väl det då den nya fullängdaren Charnel House Rock helt klart är en av bandets bästa skivor.

För de som lyckats missa det brittiska horror popbandet kan deras musik kanske bäst beskrivas som en poppigare tappning av Misfits, en punkig version av Beatles eller en svartsminkad Patridge Family med Wednesday Addams på sång. Om min beskrivning av bandet får deras musik att framstå som något spretig, så är det också för att den är det – i ordets allra bästa mening. Zombina, Doc Horror och de andra i gänget har nämligen insett, precis som Dr Moreau och Victor Frankenstein en gång gjorde, att man ibland helt enkelt måste prova sig fram här i världen. Bandet har byggt sin monstermusik utav delar hämtade från alla möjliga och omöjliga hörn för att sedan sy samman dem till en helhet som på något sätt är så mycket större än sina beståndsdelar.   Man har gett besten en hårdrockares själ, pumpat den full med 60 och 70-talets allra bästa popestetik, försett den med nitar och sist men inte minst fyllt dess hjärta med en brinnande kärlek för svunna tiders monsterfilmer.

Det som gör bandet så unikt är deras förmåga att ständigt assimilera nya genrers i sin musik utan att för den delen tappa bandets unika identitet. Medan till exempel Death Valley High från 2006 osade av amerikansk doo wop har man istället låtit många av spåren på Charnel House Rock andas en betydligt mer folklig ton, ibland nästan nosandes på bluegrass.  Man har även inkluderat en del spår med det lite mer klassiska surfarsound som Zombina and The Skeletones tidigare experimenterat med. Det är också bland dessa vi finner några av skivans absolut bästa spår, som Don’t Go Into The Light och How To Make A Monster. Den rullande gitarren och nästan hypnotiska saxofonen för osökt tankarna till gotiska beachpartyn och ostiga skräckklassiker som Horror of Party Beach. Ska man dock välja ut ett spår som skivans absolut bästa måste det ändå vara Misery, en 60-talsinspirerad sorglig och sadistisk kärleksförklaring som träffar rakt i hjärtat redan från första tonen.

Precis som Misfits, The Creepshow,  Calabrese och andra band som har sina rötter i skräckfilmens värld så har Zombina and The Skeletones låtit sina texter genomsyras av blod, tårar och monster. Varje spår är på sätt och vis en egen berättelse, vars eklektiska ljudbild sakta men säkert vävs samman för att spela upp den ena morbida berättelsen efter den andra. Men tack vare Zombinas mer peppiga tempo och gladare ton ges det hela en charm som de flesta av oss nog inte har sett på den här sidan 60-talet. Det är just den här varma undertonen som kontrasterar texternas gravkalla omfamning som gör att bandet verkligen står ut bland sina gelikar.  Det är svårt att inte trollbindas av detta unika band, som trots att de nu är inne på sitt sextonde år fortfarande fortsätter att överraska. Jag skulle heller inte bli förvånad om de fortfarande imponerar mig om sexton år till – för Zombina and The Skeletones är ett rockmonster som helt enkelt inte kan stoppas.

Betyg: 8 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*