Coathanga Strangla
Brotha Lynch Hung
Horrorcore /Gangster-rap, Usa, 2011
Strange Music
Finns på USA-import från april 2011
— — —
På Coathanga Strangla tar Sacramento horrorcore-veteranen Brotha Lynch Hung vid där han slutade på fjolårets Dinner and a Movie. Över illavarslande pianoslingor och skräckfilmsdoftande samplingar levereras skickligt utformade anekdoter rörande kannibalism, dubblande paranoia och överlagda styckmord. Detta är del två i vad som är tänkt att bli en trilogi och denna gång är Lynch fullständigt ”Locc to da brain”. Han smyger runt nattetid i svart dickies-uniform med en förskärare i högsta hugg utan att egentligen veta varför. Allt som har med samvete och rationellt tänkande att göra har denna gång förpassats långt in bakom Hannibal Lector-masken.
Kontraktat med snabbkäftade Kansas City-rapparen Tech N9nes bolag Strange Music har inneburit en betydligt större ekonomisk plattform för den öppet manodepressiva 42-årige Horrorcore-pionjären. Lynch verbala insats är naturligtvis som alltid fullständigt klanderfri. På sitt karaktäristiska blixtsnabba vis så bakas åter Crip-lingo ihop med scenarion hemmahörande i utredningsmaterialet om Jeffrey Dahmer. Skräckfilmsestetik blandas med Charles Manson-citat och gängkrigstermer. Naturligtvis så gästas skivan av Tech N9ne samt flera andra Strange Music-artister. Lynch har dock inte glömt sina gamla vapenbröder från Garden Blocc-Crips. Den trogna parhästen C.O.S. dyker upp med sitt stabila ”Camp Crystal Lake-murderflow” och First Degree The D.E. morrar oroväckande i bakgrunden. Tech N9ne och Lynch kompletterar varandra perfekt men gästhöjdpunkten kommer när G-Macc dyker upp och formligen sprutar ur sig nattsvart gängmentalitet. Den enda som jag känner att jag saknar är Loki som tyvärr lyser med sin frånvaro.
Produktionen signeras i huvudsak Michael ”Seven” Summers och även om låtar som Spit It Out och Red Dead Bodies är toktighta så saknar jag lite av den känsla som fanns på Lynchs kursade bolag Siccmade-music. Kanske är det de Phonk Betas östkustflörtande spår som jag saknar, beats som snarare doftade djup depression än spekulationer runt nekrofili. På skivan Lynch by inch: Suicide Note från 2003 så tog Lynch till och med av sig masken en stund och man kunde ana människan bakom monstret. Han sörjde livstidsdömde vännen X-Raided och berättade hur svårt det var att hans broder Sicx avslöjades som ledaren för en pedofilring. Han talade om självdestruktivitet som alkoholmissbruk och vad hans eventuella självmord skulle innebära för sonen Kevin Jr. På Coathanga Strangla håller Lynch oss åter på en motorsågsbeväpnad arms avstånd. Det mordiska vansinnet har tagit överhanden och fiktiva spekulationer har tryckt undan ångest och vemod. Kanske mår Lynch lite bättre med sitt nya skivkontrakt, men jag tycker också att han verkar har formats lite mot den Juggalo-aktiga cirkusstil som är vanlig runt midwest-området. Kanske är detta tråkigt nog ett måste om Lynch idag ska kunna leva på sin musik.
24 Deep (1993) och kontroversiella Season of the Sicc (1995) är fortfarande orubbligt oöverträffade när det kommer till osmakliga ultravåldsscenarion. Coathanga Strangla är inte tillrättalagd men kanske kan man kalla den för mer polerad. Skivan är välproducerad och tight som en strypsnara men också så överdriven att det nästan ibland känns som effektsökeri. Man ska dock inte klaga alltför mycket. Brotha Lynch Hungs fortsätter på Coathanga Strangla visa att gammalt vansinne inte förgås så lätt och att hans verbala machete fortfarande är sylvass. 2012 kommer trilogins avslutande kapitel Mannibalector vilken naturligtvis blir ett givet köp för alla som gillar extrem gangster-rap och välgjord horrorcore. Jag hoppas att vi dessutom snart kan vänta oss ny musik från C.O.S. och Sacramento-hemligheten G Macc.
Betyg: 7 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör