Vätten (2011)

Vätten

Skönlitteratur, Sverige, Frank Förlag 2011

Författare: Mikael Strömberg

Språk: Svenska

279 sidor

Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2011-06-10

— — —

Här uppe i Norden har vi ett tämligen stort urval hemska figurer från vår folktro att bygga skräckberättelser på. Därför framstår det som lite underligt att fler inte tagit chansen och gjort detta. De enda exemplen jag kan minnas på rak arm är John Ajvide Lindqvists novell Gräns (2006) och den norska filmen Trolljegeren (2010), som båda behandlar figurer som härstammar från gamla sagor och myter. Därför är det spännande att se den debuterande Mikael Strömberg ta sig an en av de kanske allra elakaste väsnen i nordisk folktro, vätten.

I Vätten (2011) får vi följa Peter, som tillsammans med sin fru och två döttrar sent beger sig hem från sina föräldrar långt uppe i Norrland. På vägen stöter de på problem, när Peter råkar köra på något. När han går ut ur bilen för att se vad det var, möts han av en underlig figur som ger honom kalla kårar. Han hittar ett taggliknande föremål som han tar med sig hem till Stockholm, vilket visar sig vara ett ödesdigert misstag. Snart börjar människor runt om Peter drabbas av hemska olyckor, och efter att han tillsammans med sin bästa vän blivit överfallna under en utflykt i skogen, bestämmer sig han för att gå till botten med vad som orsakar allt. Det visar sig vara något han aldrig kunnat tro att han skulle få möta, ett gammalt väsen som inte kommer ge upp i första taget för att få sin hämnd igenom.

Det är alltid intressant med svensk skräcklitteratur, kanske mycket beroende på att det fortfarande är ett rätt litet litterärt område det handlar om. Att Mikael Strömberg väljer att behandla nordisk folktro i sin debutroman är ett klokt val, och definitivt något att bygga en historia runt. Det märks stundtals att Strömberg ännu inte är någon erfaren författare. Språket är inte alltid på högsta nivån, och det finns en del meningar här och där som jag upplever som smått krystade. Jag kan förlåta detta, då det ju faktiskt är hans första roman, och jag kan ändå se att det finns en i grund och botten spännande intrig här. Författaren väljer att bygga hela romanen kring Peter som bärande huvudroll, där övriga karaktärer får spela mindre, men ytterst viktiga, roller. På så sätt skapar man ett starkare band till Peter, och upplever hans pärser på ett mer kännbart sätt. Tyvärr tycker jag inte att Peter är någon rakt igenom sympatisk karaktär, vilket gör att man kanske inte alltid känner så mycket som man borde göra inför honom. Samtidigt ser jag att det finns en tanke att låta honom vara en människa med tydliga brister, men jag tycker inte riktigt att Strömberg ger dessa rätt utrymme i romanen för att man ska lida med Peter.

Tempomässigt driver romanen på i hög fart. Strömberg dröjer aldrig kvar länge vid något som inte för handlingen framåt, vilket jag tackar för, då boken på så sätt aldrig blir tråkig eller långdragen. Det händer saker nästan hela tiden och man tappar som läsare aldrig direkt intresset för vad som komma skall. Jag hade gärna sett att författaren delade med sig mer av den bakgrundshistoria som han i bokens senare delar delger läsaren, när man får ta del av ursprunget till det som drabbar Peter och de övriga karaktärerna. På så sätt hade man kunnat få en tydligare inblick i vad det är för ond varelse som plågar människorna, kanske genom att återge tidigare drabbningar mellan människor och vätten. Bland dessa historiska återblickar återfinns en slags förklaring till vem, eller vad, vätten är. Jag tycker väl att förklaringen funkar, men hade gärna sett att Strömberg istället låtit den vara ett elakt väsen som skapar kaos runt om sig, istället för att ge den mänskliga dimensioner som han nu gör. Berättelsen tjänar ingenting på att man får förståelse för vätten som karaktär, det hade gott räckt med att låta den vara en osympatisk antagonist.

Mikael Strömbergs författardebut är inte utan sina fel, och även om den kunde varit bättre på några punkter ser jag Vätten som en lyckad debutroman. Författaren tar in nordisk folktro i vår samtid på ett smart sätt och integrerar ett sagoväsen i det moderna Sverige. Stundtals är det rätt grisiga våldsscener som skildras, men författaren undviker att låta detta ta över helt, och det blir aldrig någon splatterromantik det rör sig om, utan snarare en extra krydda till den stämning som han vill förmedla, och det funkar bra. Karaktärerna är ändå rätt trovärdiga karaktärer, som med sina uppenbara och påpekade brister inte blir några fläckfria schabloner för hur romankaraktärer bör vara, utan de är istället det de borde vara; vanliga människor.

Om allt går som man hoppas återvänder Strömberg snart igen med ännu en roman, där han finslipat sin författartalang. Vätten är definitivt ett intressant bidrag på den svenska skräckarenan, som blir än mer intressant just för att den använder sig av nordisk folktro och de berättelser och sagor människor redan berättat för varandra i flera hundra år. Förhoppningsvis kanske detta kan leda till att fler skräckmakare, oavsett om det gäller film eller litteratur, ser åt detta håll och använder sig av dessa myter för att skrämma slag på de som vågar ta del av det de gör. Man får tacka Mikael Strömberg för att han använder vätten, om än i egen tappning, som en elak och hänsynslös kraft som sätter skräck i människor, precis som den gjort så många gånger förr.

Betyg: 5,5 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*