Blade Runner 2049 (2017)

Blade Runner 2049
Drama, Sci-Fi, USA, 2017
Distributör: Sony Pictures
Regi: Denis Villeneuve
Skådespelare: Ryan Gosling, Harrison Ford, Jared Leto, Sylvia Hoeks m.fl
Längd: 164 minuter
Ute på svensk DVD, Blu-ray och i 4K Ultra HD från 2018-02-19


Remakes, reboots och uppföljare… det är svåra marker att ge sig in på. Eller ja, inte så svåra att ge sig in på uppenbarligen, men svårt att lyckas med. Det är ju mer än en gång man suttit och kollat just en uppföljare eller remake av någon film och man redan efter några minuter funderar på att sula både tv och sig själv ut genom närmsta ruta. Inte sällan är ju en reboot eller remake också helt onödig, och uppföljare har ju nästan aldrig den finess som ett original har. Undantag finns såklart, men det är ovanligt. Kan erkänna direkt att jag inte kände någon särskilt upphetsning inför en ny Blade Runner, och kanske ännu mindre när första trailern landade på Internet. Blade Runner (R. Scott 1982) är ett mästerverk, och ligger högt upp på min lista över filmer så den nya filmen hade redan innan första scen filmats mycket att leva upp till hos mig.

30 år har gått sedan vi stiftade bekantskap med Deckard (Harrison Ford) och fenomenet replikanter och Blade Runners. Året är nu 2049 och mycket har hänt sedan dess. Replikanterna är utvecklade, och hela företaget som producerar dem är övertaget av den mystiske Wallace (Jared Leto). Men jakten på de kvarvarande äldre modellerna av replikanter fortgår, och det är K’s (Ryan Gosling) roll att utföra dessa ”pensioneranden”. Vid ett av hans uppdrag upptäcker han en hemlighet som kan få stora konsekvenser om den uppdagas. Så stora att det kan komma sätta hela mänsklighetens överlevnad på spel.

Gosling har mantlat rollen som replikantjägare
Gosling har mantlat rollen som replikantjägare

Blade Runner 2049 är en uppföljare på en riktigt bra film och tillika en klassiker, så jag skulle ljuga om jag sa att jag trodde att den ens skulle ha en chans mot min surmulighet. Trailern gav mig en lätt avsmak, så det var med en stor dos av min sedvanliga tveksamhet jag parkerade mig i biosätet. Cirka två och en halv timma senare var det dock annat ljud i skällan. Blade Runner 2049 är numera ett exempel på hur man följer upp en klassiker på bästa sätt, för detta är bra, riktigt bra. Arvet från originalet tycker jag behandlas väl och man känner igen sig även om detta är en annorlunda film. Det som jag främst tycker är bra att de behållit från originalet, som jag faktiskt trodde skulle vara det första att ryka, är tempot. Den vågar vara Blade Runner-slö och ta god tid på sig i scenerna. Är någon scen eller sekvens här och där som jag kanske kan tycka känns lite malplacerad, men inte så pass att jag retar mig på det. Miljöerna kräver ett slött tempo för att komma till sin rätt, med långa svepningar över omgivningen. Det känns som att hela utseendet på filmen är en naturlig fortsättning från hur originalet såg ut, med uppdateringar i teknik och liknande såklart, men ändå inte en helt ny värld man inte känner igen sig i.

Men gammal är äldst!
Men gammal är äldst!

När jag läst om Blade Runner 2049 på nätet verkar det vara lite delade meningar kring soundtrack och ljud i filmen. Jag uppskattar det avskalade soundtracket och att vissa scener förs fram enbart av olika ljudstötar och liknande. Tycker det passar bra ihop med tempot och miljön man befinner sig i. Visionen av den rätt karga, kalla och trånga framtid som 2049 verkar vara tror jag kan låta såhär. Behövs inte så mycket draghjälp av soundtracket för att få fram känslor i filmen, för det är så tydligt ändå vad för känslor som ska fram i scenerna. Ljudet finns där och passar väldigt bra i, och tar aldrig över eller blir övertydligt. Några som också får fram känslorna bra i filmen är skådespelarna. Tycker det sköts bra över hela kartan, och som gammal fan av wrestling är det kul att se Dave Bautista blomma ut som skådespelare mer och mer för varje film han är med i. Hans korta medverkan i filmen tycker jag skvallrar om att han skulle kunna göra bra ifrån sig i en dramatisk roll och film. Får hoppas vi får se det i framtiden. Även Ryan Gosling är riktigt bra, trots att hans karaktär i mångt och mycket har ett ganska begränsat känslospektrum, men han lyckas förmedla mycket med det. Som sagt, överlag bra skådespeleri och det blir känslosamt några gånger, spännande och intressant. Alltid utan att tappa den övergripande känslan på filmen, och tempot hålls på ungefär samma nivå hela filmen.

Jag blev lite chockad över hur mycket jag tycker om Blade Runner 2049, men samtidigt gör det mig glad att det kan komma en uppföljare så många år efter originalet som är i linje med den, men ändå tillför något nytt som gör att det känns fräscht och intressant. Blade Runner 2049 är inte lika mycket film noir som originalet, men den har fortfarande så pass mycket av känslan kvar att det inte gör något. Det är en ny film, men man känner igen sig och jag njuter av att vara i den här världen ett tag. Kanske inte skulle vilja leva i den, men att göra ett besök då och då, absolut. Filmen är snygg, förlitar sig inte på drösvis av flashiga, hetsiga dataeffekter utan den förs fram i ett slött tempo som passar utmärkt. Bra skådespelare, bra manus och en ljudbild jag tycker känns 2049 på något sätt. Kanske får äta upp mina ord om jag överlever till år 2049, men jag kan ta det. Blade Runner 2049 var ett nöje att se och en film jag kommer återkomma till många gånger. Kul att få sin surmulighet omkullkastad, och att se att det faktiskt kan göras både bra och intressanta uppföljare på tidlösa klassiker. Bra där!

Betyg: 9 av 10


Mikael Hammarberg

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*