Bay of Blood (1971)

Bay of Blood
aka Reazione a catena m.m.
Skräck, Italien, 1971
Distributör: Arrow Films
Regi: Mario Bava
Manus: Dardano Sacchetti
Skådespelare: Claudine Auger, Luigi Pistilli, Claudio Camaso. m.fl.
Längd: 84 min
Finns på import-bluray och dvd från Arrow Films från 2010-12-23, men även på svensk-dvd genom Njutafilms från 2009-03-25. Den åskådade versionen för denna recension är den från Arrow Films som också syns på bilden.

— — —

Mario Bavas Bay of Blood skulle man i brist på annat kalla för en film med förvirrande många titlar. Detta beror naturligtvis på att allahanda grindhouse och vhs-distributörer försökte sälja in filmen genom att översätta filmens italienska titel, Reazione a catena, på så färgstarka sätt som möjligt. Detta är något som var ganska typiskt för den här typen av spagettisplatterfilmer och om titeln dessutom kunde knyta an till någon tidigare lyckat kassakalv var det ju underbart. Här kommer några färgstarka engelska titlar som Bay of Blood fick heta:  Bloodbath, Carnage, Twitch of the Death Nerv, Ecoligy of Crime, Chain Reaction, The Antecedent. Inte dåligt, men sist men och inte minst finns också den något förvirrande titeln The Last House on The Left Part II som gavs ut av samma bolag som tidigare tjänat storkovan på Wes Cravens ökända premiärverk.  Vad ska man säga? Kärt barn har många namn?

Bay of Bloods handling är förlagt till en sommarprunkande badidyll som kröns av en vacker herrgård. Allt ägs av en rullstolsbunden grevinna som mördas, av en man med svart handskar, redan i filmens inledning. Ett typiskt Giallo-upplägg där vi ska försöka lista ut vem mördaren är tror man till en början, men inte då. Någon minut efter att mannen utfört sitt dåd åker de svarta handskarna av och vi får se vem mördaren är, och inte nog med det, han mördas själv också kort efter det. Men vem var det egentligen som satte kniven i gubben? Man förstår också ganska snart att det finns en hektisk maktkamp kring herrgården och den medföljande badbukten. Allt från giriga entreprenörer till oäkta släktingar verkar sugna på arvet, och mitt i allt kommer några ungdomar dit för lite dekadent festande. Behöver jag tillägga till att det vankas blodbad?

Mario Bava serverar en riktigt bloddrypande historia även med dagens mått. Filmens manusförfattare Dardano Sacchetti hade tidigare jobbat med Dario Argento i The Cat o’ Nine Tails (1971) och hade nu fått upp cinnecittás profithungriga ögon. Storyn sägs vara en allegori för den politiska turbulens som utbröt 1968 då italienska studenter drabbade samman med ordningsmakten. Sacchetti ville genom sitt manus ställa generationer mot varandra och samtidigt passa på att klämma in lite sensmoral om att våld alltid är dömt att resultera i ytterligare våld. Hur väl denna sensmoral når fram låter jag vara osagt men våld finns det i alla fall så står härliga till. Bay of Blood skiljer sig också ganska mycket från annan Gialli då storyn egentligen inte har någon speciell huvudperson utan snarare slår oss på nosen så fort vi tror oss ha en protagonist att följa. Istället blir filmen en riktigt komplicerad intrig då samtliga inblandade verkar mer eller mindre skrupelfria och samvetslösa. Visst blir det något rörigt men inte skadar det väl att väcka lite liv i hjärnan, som Dr. Herbert West skulle kunna ha sagt?

Att italienska Gialli fungerat som inspirationen till den amerikanska slashergenren är ju inte direkt någon hemlighet. Bay of Blood är på många sätt ett lysande exempel på detta, och då syftar jag inte endast på filmens upplägg. Flera av filmens mycket brutala och synnerligen välregisserade mord har också härmats/hyllats i modernare tappningar. Jag ska inte kasta ut spoilers men exempelvis hockymasklegenden Jason Voorhees har spetsat älskade par på ett nära identiskt sätt som i Bay of Blood. Maria Bavas talang och bakgrund som fotograf gjorde honom till en unik bildkonstnär vilket Bay of Blood är ett lysande exempel på. Förutom fantastiskt snyggt iscensatta mord så får vi hela tiden en otroligt bra bildkomposition. Filmens inledande åtta dialoglösa minuter är helt geniallt komponerade och Bava fortsätter sedan glänsa genom att effektfullt placera skådepelare bakom bokhyllor så hyllplanen ramar in dem likt tavlor. Han låter genom hela filmen sedan avancerade åkningar trängas med extrema närbilder och spännande färgkombinationer på ett så snyggt sätt att man utan att överdriva blir en smula mållös. Allt detta backas sedan upp av duktiga skådespelare samt ett skönt bongotrumms-soundtrack som ger en finurlig, något blandad känsla, av badort och djungelbarbari. Visst är det skönt när allt stämmer?

Mario Bava (1914-1980) anses  idag som en väldigt creddig regissör vars påverkan på skräckgenren är självklar. Han blev dock inte riktigt någon ”profet i hemlandet” och nådde aldrig samma stjärnstatus som exempelvis Dario Argento. Man kan välja att se Bay of Blood som en skön retroskräckis eller välgjord spagettisplatter-rulle. Eller så kan man se den som intelligent fotokonst som blandar det makabra med det vackra på ett sådant genomtänkt sätt att dess ringar finns på vattnet än idag. Det viktigaste är kort och gott att man ser filmen, för den är synnerligen superb.

Betyg: 8 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*