Spasmo (1974)

Spasmo

Giallo, Italien, 1974

Distributör: Shriek Show

Regi: Umberto Lenzi

Manus: Umberto Lenzi, Pino Boller, Massimo Franciosa, Luisa Montagnana

Medverkande: Robert Hoffman, Suzy Kendall, Ivan Rassimov mfl.

Längd: 93 minuter

Finns på amerikansk import-dvd

– – –

Italienaren Umberto Lenzi var redan i slutet av 60-talet igång med att regissera giallofilm, och får väl därför ses som en av de första aktiva regissörerna inom detta fält. Hans gialli kretsade till en början mer kring utpressningshistorier, som ofta utspelade sig i överklassmiljöer, det var först senare som han började göra den sedan mer vanliga mordgåte-giallon. Han gjorde, som många andra av de italienska regissörerna på den tiden, film inom flera genrer, och har kommit med mer eller mindre lyckade bidrag till i princip alla olika typer av genrefilm som producerades i Italien under 60-, 70- och 80-talen.

I hans Spasmo (1974) får vi följa Christian (Robert Hoffmann), som tillsammans med sin flickvän hittar en till synes död kvinna (Suzy Kendall) på en strand. Det visar sig dock att hon lever, och han träffar henne dagen efter på ett societetsparty och faller för henne direkt. När de senare befinner sig på hennes hotellrum blir Christian överfallen av en yrkesmördare, och i striden mellan dom råkar Christian skjuta denne man som faller till marken. När han senare återvänder till hotellet är kroppen borta, och Christian finner sig snart indragen i en härva där han börjar tvivla på sitt eget förstånd och får svårt att lita på alla de runt om honom.

Spasmo är nog knappast det bästa valet om man vill introducera sig själv till giallofilm, då den har ett tämligen långsamt tempo och är mer eller mindre befriad från både våld och sleaze. Den är mer thriller- än skräckbetonad, och tittar man på intrigen så rör det sig inte om någon svartklädd mördare, utan snarare om en mans ifrågasättande av sitt eget sinne och hans försök att komma till sans med vad som egentligen händer runt om honom. Jag kan gissa att det krävs att man kommit in i genren lite innan man tar sig an filmer av denna karaktär, men när man väl gjort det, och om man märker att man uppskattar det, så är Spasmo ett utmärkt filmval. Jag är dåligt insatt i vad Lenzi egentligen tycker och tänker om överklassen, men med tanke på att han i flera gialli gärna skildrar dom som smått perversa och psykiskt instabila kan man väl ana att det låg någon slags bitterhet gentemot dom. Detta kan man även finna i Spasmo, där karaktärerna rör sig i en överklassmiljö, med lyxbåtpartyn och fina hotellrum, samt faktumet att huvudpersonen fått ärva en plastfabrik av sin far, som han nu driver tillsammans med sin bror.

Lenzi var enormt skicklig på att krama ur det mesta möjliga ur den här typen av giallo, han lyckas göra det intressant trots det rätt långsamma tempot, och han behöver aldrig slänga in värst mycket action för att tittaren ska fortsätta vara nyfiken. Detta beror till viss del på att han, liksom många andra regissörer i det dåtida Italien, hade ett öga för hur det ska se ut, och även om Spasmo kanske inte är någon Argento– eller Bavaexercis i visuella experiment är det fortfarande en läcker film att titta på. Miljöerna och kläderna doftar 70-tal lång väg, och tillsammans med Ennio Morricones som alltid fenomenala soundtrack gör det att man bara njuter av bilderna som spelas upp framför ens ögon, förutsatt att man är svag för den här tidsperioden, förstås. Lenzi är även duktig på att berätta den här sortens intrig och slänger in nog många villospår och twistar för att man hela tiden ska fortsätta undra hur det hela kommer att sluta. Detta stegrar särskilt under filmens andra halva, som är dess starkaste, där man själv börjar ifrågasätta om det huvudkaraktären upplevt har hänt, eller om det bara är en produkt av hans fördärvade fantasi.

Enligt mig var Lenzi minst lika viktig för giallon som Argento, och är man det minsta nyfiken på genren så bör man definitivt kolla upp hans bidrag till den. Spasmo är inte hans enklaste film att ta sig an, och är man inte insatt i genrens konventioner och kännetecken kan det bli svårt att hänga med. Annars är det en utmärkt film för alla som gillar italienskt 70-tal, det är en skickligt berättad historia, fylld med snygga miljöer och kläder, vilket gör att den blir ännu mer sevärd. Lenzi avslutar dessutom filmen på ett högst tillfredsställande sätt, och han vill än en gång visa oss att man inte ska lita på överklassen, för det är där som de riktigt perversa och skruvade individerna finns.

Betyg: 7 av 10

– – –

David Larsson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*