Battle of the Damned
Action/Sci-Fi/Zombiehorror, USA, 2013
Regi: Christopher Hatton
Skådespelare: Dolph Lundgren, Melanie Zanetti, Lydia Look m.fl.
Distributör: Atlantic
Längd: 88 min
Finns på svensk DVD och Blu-ray från 2013-12-18
—- — —
Dolph Lundgrens filmkarriär har de senaste åren fått en rejäl uppsving. Detta har han till stor del Sylvester Stallone att tacka för. Då syftar jag naturligtvis på att Sly borstade av den reslige svensken och stoppade in honom i sina The Expendables-filmer. Plötsligt gick Dolphan från att vara mer eller mindre bortglömd till att vara en creddig retroactionhjälte på mainstreampublikens läppar. Dolph är naturligtvis inte dummare än att han förstår att det gäller att smida medan stålet är varmt och de senare åren har han medverkat i en hel det rätt hyfsade direkt till video-actiontitlar. En av dessa är Battle of the Damned där vi finner Dolphan i vild strid mot zombies. Filmen skulle egentligen inte sticka ut det minsta ur dagens gigantiska zombieactionflora om det inte vore för en liten skön detalj – robotar!
Såhär ser handlingen ut. Dolph spelar den stenhårda specialsoldatsveteranen Max Gatling (nej jag skämtar inte, han heter faktiskt så). Gatling skickas till en sydostasiatisk stad där ett experiment ballat ur totalt och det nu har uppstått en zombie-outbreak. Inget ovanligt där med andra ord. De infekterade är också av den moderna zombieskolan som snarare sprintar besinningslöst än hasar omkring. Då de i filmen ändå ohämmat kallas för ”zombies” så vi får väl acceptera att det även denna gång är någon form av levande döda som det rör sig om.
Gatlings uppdrag är hur som helst är leta rätt på rikemansdottern Jude (Melanie Zanetti) som finns någonstans i den infekterade staden och sedan fly ut ur staden innan hela härligheten bombas. Det som sätter käppar i hjulen är naturligtvis alla de infekterade, och speciellt jobbiga är Gatlings gamla specialsoldatsvänner som efter att ha dukat under nu återvänder som zombiefierade bärsärkar. Gatling slår sig ihop med Jude och hennes vänner och tillsammans försöker de ta sig ur den smittade staden. Men det gör trögt. När det ser som allra mörkast ut för Gatling och hans nya vänner så dyker dock en oväntad möjlighet upp. Ett gäng stridsrobotar kommer överraskande nog knallande. Med dessa nya bundsförvanter tror sig Max Gatling plötsligt ha en chans att bryta sig igenom den vägg av zombies som står mellan honom och friheten….
Battle of the Damned är skriven och regisserad av en kille som heter Christopher Hatton. Denna figur har tidigare gjort robotactionrullen Robotropolis (2011) och det råder ingen tvekan om att Hatton i Battle of the Damned både tagit med sig teknik och CGI-designen från sin tidigare film. Filmens robotar ser förövrigt helt ok ut och det är utan tvekan jäkligt underhållande när det brakar ihop med filmens horder av infekterade. De flesta av filmens robotar går upprätta och har stora vapen till armar, men det finns även någon som sticker ut lite extra genom att hoppa runt på alla fyra som en hund. Robotarna är förvissa rätt korkade, men också ganska charmiga. Det är exempelvis svårt att inte dra på smilbanden när dialogen låter såhär;
Max Gatling: Who Do You Answer To?
Robot: Max Gatling!
Max Galing: What Is Your Mission?
Robot: To Fuck Up Zombies!
Som ni säkert förstår är Battle of the Damned är en film som inte erbjuder något annat än lättsinnig underhållning och ohämmad action. Actionscenerna är rätt bra och brutala även om det märks att Hatton fått korsa en del hörn av budgetskäl. Skådespelarinsatserna är i bästa fall mediokra och vissa av de extremt formstöpta birollerna är så korkat skrivna att de faktiskt angränsar till det komiska. Speciellt knasig är en asiatisk tjej (Lydia Look) som envisas med att motionsjogga runt i sin rosa mjukisdress trots att det är fullkomligt livsfarligt att ge sig ut på egen hand. Sådana petitesser tycker jag dock inte sänker betyget speciellt mycket för en film som Battle of the Damned. Nej, jag kunde ärligt talat inte bry mig mindre om dessa kanonmatskaraktärer: Det jag vill se är Dolphan och hans robotar slåss mot zombies, och det får man rikligt av.
Det märks dock att Dolph börjar bli till åren. Jag har inget problem med att han ser rätt härjad och rynkig ut. Sådant ger honom bara ännu högre hårdhetspoäng i min bok. Nej det som börjar se lite krystat ut är hur Dolph rör sig. Om jag inte misstar mig så har han på senare år haft en hel del problem med sina knän vilket också syns. Speciellt när han springer ser det allt annat än smidigt ut. Men sak samma. Dolph kan fortfarande leverera en skön oneliner och en välriktad smocka på ett tillfredställande sätt. Jag är med andra ord glad så länge Dolphan gör kompromisslös direkt till video-actionfilm och för mig får han gärna göra det från en rullstol om det skulle behövas.
Sammanfattningsvis kan man säga att Battle of the Damned är en korkad men också rejält underhållande sci-fi/action mashup som varken skäms eller ursäktar sig. Visst rider den på dagens så kallade ”zombievåg”, men jag tycker ändå att Christopher Hatton lyckats göra något eget utifrån detta nu förfärligt uttjatade zombie-outbreak-scenario. Att blanda in robotar är helt enkelt en jäkligt underhållande, cool och rolig idé. Lika bra som Dolphans klassiska actionrullar The Punisher (1989), Red Scorpion (1988) eller Dark Angel (1990) är Battle of the Damned inte, men det rör sig helt klart en film jag kommer återvända till fler gånger. Gammal är helt enkelt äldst och det finns inte många unga actionskådisar som kan ta Dolph Lundgrens plats. Detta till trots att karln knappt kan röra sig naturligt längre.
Skulle jag förresten i framtiden få en till son så skulle jag tveklöst döpa honom till Max Gatling. Hårdare namn finns inte…
Betyg: 6,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör