Ballad In Blood
Skräck, Österrike, 2016.
Distributör: Njutafilms
Regi: Ruggero Deodato
Medverkande: Carlotta Morelli, Gabriele Rossi, Edward Williams mfl.
Längd: 90 minuter
Jag tycker att Cannibal Holocaust (1980) är en lysande, om än totalt vidrig film. Med en skarp samhällskritik och några av de jobbigaste scenerna gjorda hör den hemma i filmhistorien. 
Att regissören Ruggero Deodato blev dragen inför rätta på grund av filmen gör ju inte hela historien sämre direkt. Ruggero lyckades uppröra en rejäl massa människor med sitt kannibalepos och även med årsbarnet House On The Edge Of The Park (1980). Även den har scener som skaver ögongloben av obehag. Om än inte lika vass som Cannibal Holocaust är den ändå värd att se om man tycker om den smutsiga skräcken. Men nu spolar vi fram till 2016 för Ruggeros återkomst till genren som gjorde honom till ett namn fyllt med respekt.
Dagen efter Halloween vaknar Jacopo (Gabriele Rossi) och Duke (Edward Williams) upp i lägenheten som tillhör Lenka (Carlotta Morelli) och Elizabeth (Noemi Smorra). En hård kväll med mycket sprit och droger har lämnat deras minne lite suddigt. Morgonen börjar inget vidare, och det blir snabbt värre när de hittar Elizabeth död. Någon har skurit halsen av henne, och ingen i gänget kan minnas vad som hände kvällen innan. När de hittar Elizabeths filmer hon spelat in kvällen innan så börjar saker och ting nystas upp och bitar börjar falla på plats vad som egentligen hänt.
Regi av Ruggero Deodato och musik av Claudio Simonetti, det lockar ju onekligen när man läser om det, och det var med en lätt hoppfull känsla jag började titta på filmen. Kände efter ett par minuter att detta kommer bli långa 90 minuter och någonstans halvvägs var jag inte helt säker på att jag skulle kunna titta klart. Ruggero… varför? Det är riktigt dåligt detta. Kände oron komma smygande redan vid introtexterna, och sedan gick det bara utför. Historien med pusslandet och lite who done it-känsla hade nog kunnat funka om inte resten av hantverket kändes så.. ja, flamsigt. Det är mycket naket, och när jag i sak inte har något emot att galant folk glider runt i födelsedressen känns det bara så extremt krystat här, och vissa av scenerna känns bara inkastade för att visa upp främst Carlotta Morellis behag. Kom på mig själv med att säga åt tv-skärmen ”men gör porr istället om du är så sugen!”
Det är mycket naket, men är det mycket våld då? Det är man ju van vid när det kommer till Ruggero och hans filmer, men även på den punkten tycker jag det är ett misslyckande. Det är några våldsamma scener, men det är inget som höjer ens ögonbryn eller känns fräscht. Visst, man kan inte uppfinna hjulet gång på gång, men nog hade jag hoppats på lite mer av en man som faktiskt blivit dragen inför rätta för sitt filmvåld.
På baksidan av Njutafilms utgåva står det att Cinematographe imponeras av Carlotta Morellis debut, och jag börjar undra om vi sett samma film ens. Manuset i sig känns inte helt trovärdigt heller, det känns för skrivet och inte som folk troligen skulle prata i en sådan här situation. Dessutom, som mögligt bär på den sura grädden, så spelar alla skådespelarna illa, allihop. Det yxas fram manus, det flackas med blickar och det är allt jämnt totalt oinspirerat och dåligt. Ansiktsuttryck jag sitter och småskrattar åt, helt utan mening att de ska vara roliga. Ruggero gör för övrigt en allt annat än klockren cameo, som läraren med namnet Eli Roth. Nej, det känns riktigt riktigt trött allt igenom med denna film.
Ballad In Blood lämnar väldigt mycket att önska, och jag kan känna att jag tycker det är synd att Ruggero ens gjorde filmen. Hans filmarv är måhända inte fläckfritt, men att han skapat en tidlös klassiker med Cannibal Holocaust kan ingen någonsin ta ifrån honom. Det blir därför så sorgligt att se en såhär rutten film när man vet vilka stordåd som kan göras. Det äldre gardet som gjorde magiska filmer på 70/80-talet gör tyvärr sällan det i nutid. Är det för de försöker för hårt att vara moderna eller är det att de gör det av gammal vana och är för trötta? I vissa fall känns det som en mix av det och Ballad In Blood är en plågsam påminnelse om hur högt ett fall från toppen kan vara.
Betyg: 2 av 10
Mikael Hammarberg