Bad Milo!
Skräckkomedi, Usa, 2013
Distributör: Sony
Regi: Jacob Vaughan
Skådespelare: Ken Marino, Peter Stormare, Stephen Root, Gillian Jacobs, Mary Kay Place m.fl.
Längd: 81
Finns på svensk DVD och Blu-ray från 2014-04-09
— — —
Det börjar som något som liknar en magkatarr men utvecklas till något mycket värre. Duncan (Ken Marino) har nämligen en jäkla massa press på sig. Hans fru vill bli gravid och Duncans chef vill att han ska hantera företagets uppsägningar. Nu bubblar och vrider det sig något i Duncans mage och hans doktor misstänker en svullen polyp i tarmarna. Men någon polyp är det dessvärre inte. Istället är det bokstavligen Duncans inre demon som håller på att växa sig stark. Snart kryper demon dessutom ut ur Duncans stjärt och börjar attackera de som gör livet surt för Duncan…
Den som på fullaste allvar tror att Bad Milo! är en helt seriös film är naturligtvis ute och cyklar. Det är till yta och form en ganska enkel skräckkomedi vars främsta referens förmodligen är Henenlotters Basket Case-trilogi. Milo attackerar och dödar folk och Duncan försöker hindra honom eller åtminstone rädda situationen. Svårare än så är det inte. Åtminstone inte till ytan.
Humorn i Bad Milo! är inte direkt subtil, men det är snarare det bisarra i att Duncan har en demon som kryper in och ut i hans rump som utgör det man kan kalla lustigt. Duncan blir nämligen väldigt kluven när han förstår att det som dödar folk runt honom är hans inre demon, och inte som medierna tror, en elak tvättbjörn. Duncan kan heller inte bara ha ihjäl den lilla gynnaren. Nej Milo är en del av Duncan och skulle demonen dö så skulle Duncan bli apatiskt och känslolös. Istället måste Duncan ”bonda” med Milo så att han inte ställer till det ännu mer än han redan gjort. Och hur bondar man med sin inre demon? Jo man är snäll mot honom och typ ligger och skedar med honom när man tittar på tv. Japp så är det.
Bad Milos! manusförfattare Benjamin Hayes och Jacob Vaughan har förmodligen garvat läppen av sig när det skrivit in filmens alla kopplingar till psykologi. Orkar man så går det nämligen (utan några större svårigheter) att se handling i Bad Milo som en metafor för hur exempelvis stress kan leda till en inre katastrof om man inte hanterar den rätt. De går till och med så långt att de kopplar Duncans inre demon till hans genetiska och sociala arv. Duncan börjar nämligen gräva i sitt ursprung, något som konkret leder till att han uppsöker sin frånvarande gamla stonerfarsa Roger (Stephen Root) och gör upptäckten att även pappa Roger har en inre demonproblematik. Pappans demon heter förövrigt Ralph och han kommer nästan direkt i konflikt med den aggressiva och bångstyriga Milo. När det båda demonerna gör upp räkningen med varandra är förmodligen också filmens mest underhållande scen.
Peter Stormare spelar förövrigt Duncans småflummiga psykolog och han har en ganska stor roll i filmen. Hur Stormare hamnade i denna produktion kan man ju bara spekulera i men det ser åtminstone ut som om han har roligt. Någon större fjäder i den svenska skådespelarens hatt är det dessvärre inte, för Bad Milo! är faktiskt inte så sjukt underhållande som du kanske tror. I själva verket är historien om Duncan och hans inre demon Milo en ganska mager och liten berättelse och filmens 81 minuter blir faktiskt lite mastiga. Speciellt då det mest sitts och analyseras om fenomenet med rumpdemoner och det är rätt få Milo-attacker.
Filmens effekter är till skillnad från Basket Case också rätt milda och tillrättalagda och någon direkt rafflande final blir det heller inte. Bad Milo! når ändå upp till ett godkänt betyg då det tekniska hantverket med ”dockan” Milo är helt ok och filmens grundidé är tillräckligt bananas för att sticka ut ur mängden. Det säger ändå ganska mycket i en tid då det formligen sprutar ut knasiga spektakelfilmer från bolag som The Asylum och Syfy.
Betyg: 5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör