Jag (som säkert många andra) kom först i kontakt med Nifelheim efter det ökända SVT-inslaget. Där presenteras bröderna Erik och Pelle Gustavsson som ett par övervintrade kufer som inte gör annat än att lyssna på Iron Maiden. Att inslaget har kommit att följa bröderna likt en envist skugga genom deras fortsatta liv är såklart beklagligt, särskilt eftersom att det bara är ännu ett exempel på att framställa hårdrockare som ett särskilt dumt släkte musikfanatiker.
När de, tillsammans med bandkamraterna äntrar den med döskallar, inverterade krucifix och andra attiraljer utsmyckade scenen på Metallsvenskan är det inte några putslustiga hårdrockare vi ser. Bröderna tar sin musik på allvar, och det med all rätt. Bakom den hårt sminkade och spikarmbandsförsedda fasaden lurar kompromisslös black metal som doftar av det 80-tal bröderna så älskar. Konserten inleds med dödsdängan Infernal Flame of Destruction från den senaste (till och med Pelle medger att den redan är gammal) skivan Envoy of Lucifer från 2007 och fortsätter i djävulens stenhårda tecken resten av speltiden.
Tack vare sin extrema framtoning behövs egentligen inte mycket scenspråk från Nifelheim, det räcker med att se dem framför sig för att förstå vad det handlar om. Ändå ger de sitt allt till den hårdrockshungriga publik de har framför sig och framför sin musik som att det vore deras sista dag på jorden. Det är lätt att få bilden av Nifelheim som ett band som bara öser på och inte tänker så mycket på hur det låter, men så fort de börjar spela inser man att så är inte fallet. Det är ett välrepat och genomtight band som bjuder på låtar som The Bestial Avenger, Sodomizer och Storm of Satan’s Fire i en ytterst välkomponerad spellista.
Om det är något man hade fått önska så är det möjligen en något längre speltid förlagd något senare för att ge den ultimata konsertupplevelsen. Som det är nu är gott nog, och när jag senare efter att klockan slagit midnatt kliver ut från festivalområdet efter en av skiftande kvalitet genomförd spelning från headlinerbandet Helloween står det klart att det är bröderna Gustavssons Nifelheim som är festivalens starkast lysande stjärna.
Betyg: 8 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör