Annihilation (2018)

Annihilation
Drama, SciFi, Fantasy 2018
Distributör: Netflix
Regi: Alex Garland
Skådspelare: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Tessa Thompson, Tuva Novotny m.fl.
115 min
Streamar på Netflix från 12:e mars

Senast jag såg Natalie Portman i en science fiction-film funderade jag på om det överhuvudtaget var värt att ha syn. Det var såklart i den fruktansvärda trilogi vi kallar Star Wars 1-3. Var av den anledningen lite orolig inför att knäppa igång en SciFi med henne. Jag glömmer aldrig en filmisk oförrätt, men samtidigt var ju inte Portman det största problemet med de rullarna heller, så klart hon ska få en ny chans.

I Annihilation spelar hon Lena, en biolog och före detta soldat i armén vars man Kane (Oscar Isaac) tros vara död efter att ha försvunnit under ett uppdrag ett år tidigare. När han sedan kommer tillbaks är han förvirrad, minns ingenting och blir snabbt väldigt sjuk. Det uppdagas att han är den enda som överlevt uppdraget han var ute på. Uppdraget var att undersöka ett expanderande elektromagnetiskt område som kallas ”Skimret”. Lena rekryteras av Dr Ventress (Jennifer Jason Leigh) för att undersöka samma område ihop med henne och tre andra. Väl inne i ”Skimret” är allt väldigt annorlunda och saker och ting stämmer inte. Tiden är annorlunda, elektroniken börjar strula och snart hittar de ett band från den förra expeditionen…

Annihilation baseras på en bok av Jeff VanderMerr. Jag har inte läst den, så kan tyvärr inte avgöra hur nära filmen ligger originalet. Men, storyn i filmen känns som den skulle kunna passa i skriven form. Tempot är långsamt, och miljöerna kan jag tänka mig är rikt beskrivna i bokform. Det är mycket att beskriva, och fantasin lär ha fått jobba på om det är likt det vi får se i filmen. Det är fantasifulla miljöer, underliga djur och annat som vi får se. I mina ögon lite för mycket tv-spel över effekterna på sina ställen, men det är ändå på rätt sida av strecket. Allting känns som att det passar bra in i storyn och allt har den där övergripande känslan av att det inte är som det ska, att det är lite skevt och off. Är inte jätteofta jag känner för att läsa just en science fiction-bok, men denna lockar faktiskt att läsa efter att ha sett filmen. Känns som att det kan vara en bra och underlig bokupplevelse.

Filmen då? Jo, man blir ju återigen lurad att det är en full fräs-film om man ser trailern. Det är det inte, inte på något sätt. Inte ens i de scener som skulle kunna bli full fräs. Det är ett väldigt lugnt tempo, tillbakahållen musik och skådespelarna känns nästan som de blivit tillsagda att backa av lite på känslorna. Funkar det då? Ja, det tycker jag allt. Skådespelarnas insatser blir lite träiga på sina håll, men i samspel med det övriga tempot i filmen så passar det. Känns som det är meningen med allt det nedtonade och lite monotona skådespelet. Allting känns lite drömskt och febrigt. Man ska som tittare inte vara säker på vad det är man ser egentligen. Jag hyllade Blade Runner 2049 (D. Villeneuve 2017) för den vågade dra ner på tempot och vara ”slö”, och Annihilation kör på lite i den stilen med. Det är lugnt och nedtonat trots att storyn har alla möjligheter att spåra ur ordentligt och bli gapigt och vräkigt. Det finns en scen mot slutet av filmen som bara den puttade upp betyget på filmen. Det är väldigt febrig stämning i scenen och lugnet i en ganska stirrig scen är riktigt, riktigt bra.

Annihilation är i mina ögon kanske inte en framtida odödlig klassiker, men den är bra och tål att kollas om då och då skulle jag säga. Den har delar som är riktigt bra och som är intressanta och annorlunda, men den kommer inte hela vägen fram riktigt. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, för filmen är bra och jag rekommenderar den. Men en framtida klassiker känns det inte som. Misstänker att många inte kommer uppskatta det lugna tempot, då de kanske är vana vid stressigare, skakigare filmer i den här genren. Jag njuter bara av tempot, och hoppas att stillsamma men spännande scifi-filmer ska bli mer standard nu för när det funkar är det kanon. Skådespelarna sköter sig bra, och kul att se Tuva Novotny som en i forskargruppen, och även en av mina filmkärlekar Jennifer Jason Leigh. Runt om på nätet görs det en stor sak av att alla i forskarteamet är kvinnor, medan filmen mer gör att det känns självklart och inte ens behöver kommenteras. Det blir i mina ögon en starkare politisk ståndpunkt än att det ska skrivas på näsan på en medan man ser filmen. Annihilation är en bra, långsam och annorlunda science fiction-film som kan kräva en återkoll inom snart och den väcker lite tankar. Den har sina snubbeltrådar och jag tror inte jag kommer att sitta om tjugo år och prata om den, men rekommenderas och jag kommer att plocka upp boken vid tillfälle. Star Wars 1-3 är glömda, och Natalie Portman får gärna fortsätta göra science fiction om det är i den här stilen. Enter the shimmer!

Betyg 7 av 10.

Mikael Hammarberg