Companeros
Western, Italien, 1970
Manus och regi: Sergio Corbucci
Medverkande: Franco Nero, Tomas Milian, Iris Berben, Fernando Rey, Jack Palance mfl.
Längd: 120 minuter
Distributör: Blue Undeground
Finns på amerikansk import-dvd
— — —
Italienarna har väl bland genrefilmsrävar aldrig vart kända för att vara blyga när det kommer till att hoppa på ett genretåg och sen köra gasen i botten. Detta skedde under 60-talet, när folket i det stövelformade landet bestämde sig för att göra westernfilmer; som blev det vi idag (och sedan länge tillbaka) kallar spagettiwestern. För den som vill dyka in i genren finns den en enorm mängd att utforska, och mycket av det håller dessutom hög kvalitet.
Under 70-talet dog genren så småningom av mer och mer, även om det gjordes en enstaka rulle då och då. När den italienska thrillergenren giallo “tog över” marknaden fick filmerna med pistolviftande antihjältar se sig som något föråldrade. Detta har inte på något sätt att göra med genren i sig, utan kan snarare härledas till att italienarna gärna körde helt slut på en genre, kramade ur den sista möjliga droppen, för att sedan gå vidare.
En av de främsta aktörerna på spagettiwesternarenan var tveklöst Sergio Corbucci. Inte bara gjorde han Django (1966), utan stod vidare för ett antal bidrag som idag ses som tunga namn inom genren. 1970 gjorde han en film som inte bara kom att para ett par riktigt stora namn inom italiensk film, utan som, enligt denne skribent, även innehöll allt det man någonsin kan önska sig av en film inom genren.
Companeros handlar om den svenske vapenhandlaren Yodlaf Peterson (Franco Nero, med världhistoriens bästa svenska namn) som beger sig till Mexico för att deala lite vapen. Där är det full revolution i antåg, och han hyrs av den elake general Mongo för att hitta ett sätt att ta sig in i ett kassaskåp, som enligt uppgifter ska hysa en stor skatt. Han paras ihop med Vasco (Tomas Milian), en bandit under Mongos befäl, och tillsammans beger sig de båda ut på ett annalkande äventyr. Under resans gång ställs deras uppdrag på sin spets, och när en gammal fiende till Peterson dyker upp, blir oddsen ännu högre. Det hela utvecklar sig till en benhård kamp, där de två omaka typerna tvingas ta till både list och revolvrar för att ta sig ut ur knipan.
Tomas Milian tar tillfället i akt och bidrar till att skapa revolution.
Det finns filmer, där helheten blir något mycket större än summan av sina delar. Companeros är en sådan film. Franco Nero och Tomas Milian är två av de största och mest älskade namnen inom italiensk genrefilm, med en gedigen meritlista bakom sig. Kemin mellan dessa två är i filmen nästan oslagbar, de matchar varandra perfekt med sina väldigt olika karaktärer och rolltolkningar, och utan detta tror jag inte att filmens mycket träffande humor inte alls hade funkat till samma grad. Det finns en genuin och påtaglig värme mellan dessa två genrefilmsgiganter, och det går inte undvika att återkommande le och skratta åt deras fantastiska rollprestationer, något som det känns att Corbucci var väl medveten om.
Att ens behöva introducera eller förklara varför Ennio Morricones soundtrack är en minst lika viktig del känns onödigt. Det som däremot kan, och bör nämnas, är att hans bidrag till den här filmen är unikt och inget mindre än fantastiskt. Morricone är kanske den enda kompositören som i princip alltid lyckas slå en med häpnad över vilket geni han är, även om man hört ett tiotal av hans tidigare soundtracks.
Ett prekärt ögonblick för Franco Nero, ackompanjerat av Tomas Milian.
Companeros är en film helt befriad från ett enda tråkigt ögonblick, här är det full fart som gäller från början till slut, och Corbucci lyckas hålla storyn intressant genom hela filmen, utan att någon del känns malplacerad. Dessutom är slutscenen så fantastisk att man önskar att filmen vore minst 2 timmar längre, och om inte annat blir man direkt sugen på att se om filmen. Den påtagligt närvarande humorn i filmen tar heller aldrig över och förvandlar filmen till en komedi, utan känns snarare helt naturlig och något som ger filmen en ytterligare dimension.
Det här är verkligen spagettiwestern i sitt absoluta esse, ett storslaget äventyr där det inte sparas på krutet för en sekund och där varje ögonblick känns befogat. Med fantastiska skådespelarinsatser, ett fenomenalt soundtrack och ett helgjutet hantverk signerat Sergio Corbucci, är detta ett absolut måste för alla som ens någon gång varit och nosat på genren. Att se Franco Nero och Tomas Milian munhuggas och skjuta skumma typer är en sann fröjd för ögat, och något jag gärna återkommer till åtaliga gånger.
Betyg: 9 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör