Vaxdockan
Drama, Sverige, 1962
Regi: Arne Mattsson
Manus: Lars Forssell
Medverkande: Per Oscarsson, Gio Petré, Tor Isedal mfl.
Distributör: Klubb Super 8
Längd: 90 minuter
Finns på svensk dvd sedan 2007
— — —
Alla har vi väl någon gång upplevt Per Oscarssons varma och småbuttra morfarsfigur i den på julafton återkommande Kan Du Vissla Johanna? (1994). Det är väl kanske som en småbutter gubbe han också är mest känd hos svenska folket, men faktum är ju att Oscarsson varit aktiv ända sedan 40-talet, när han svarare var en stilig ung man än en sur gubbstrutt. Efter ett gäng filmer var det dags för Oscarsson att axla den mycket speciella huvudrollen i den film som är Vaxdockan (1962).
Per Oscarsson spelar här herr Lundgren, en mycket ensam och tragisk figur som arbetar som nattvakt. En natt, efter ett inbrott i en affär, får han upp ögonen för en särskild skyltdocka, och tar med denna hem. Han börjar prata med den och blir rentav förälskad i henne. Det dröjer inte länge förrän han ser henne både röra på sig och prata med honom. Samtidigt undrar de övriga hyresgästerna i hans hus vad som försiggår uppe i hans loftvåning, en sanning som de i själva verket kanske gör bäst i att undvika.
Har man någonsin tvivlat på Oscarssons skådespelartalanger bör man snarast möjligt ta och se Vaxdockan, då denna film bör undanröja alla som helst tvivel om att han är en av våra bästa karaktärsskådisar någonsin. I den här filmen briljerar han som den väldigt tragiska Lundgren, som i princip är så ensam man kan bli, och som först finner lycka och kärlek när han kommer i “kontakt” med skyltdockan och inleder ett slags förhållande med denna. Det är Oscarsson som är filmens stora behållning, där han i scen på scen fullkomligt lyser i sin rolltolkning, en tolkning som senare skulle efterliknas, troligen omedvetet, i den nattsvarta Maniac (1980). Han gör Lundgren till en trovärdig karaktär, och scenerna där han talar med skyltdockan tillhör de mest fascinerande jag har sett i svensk film. Det hela blir en stundtals otäck studie i hur en ensam människa finner lycka på ett sätt som samhället i övrigt ser som något ytterst avvikande.
Trots Oscarssons stordåd är Vaxdockan inte riktigt den fantastiska film det hade kunnat bli. Det finns ett par sidohistorier här som aldrig ges värst mycket plats, som inte utvecklas och som i själva verket inte heller är värst intressanta till att börja med. Dessa tar udden något av det man egentligen är nyfiken på; relationen mellan skyltdockan och nattvakten Lundgren. Det finns ett par intressanta birollskaraktärer, där den gravt svartsjuka hyresvärdinnan som verkar vilja ha Lundgren själv, samt skyltdockan i de scener då denna kommer till liv och visar upp en karaktär som även den är ytterst tragisk. Dessa två bidrar till att ge storyn en bredd och ett djup som gagnar den, men resten av ensemblen fungerar rätt ytligt, och det är uppenbart att de finns där bara för att fylla ut filmen.
Även om Vaxdockan inte är så bra som den har potential att bli, är det en stundtals mästerlig film där Arne Mattsson visar upp att han framförallt vet hur han ska få ut det mesta ur en skådespelare. Det man bär med sig efter filmens slut är Per Oscarssons makalösa skådespelarinsats, som gör Lundgren till en av de mest tragiska filmfigurer någonsin. Manuset är till större delen välskrivet och de stockholmska 60-talsmiljöerna är underbara att vila ögonen på, och det byggs i vissa ögonblick upp en stämning som är både otäck och tragisk, och som knappast lär lämna någon helt oberörd. Vaxdockan är ett unikt stycke svensk film som bär med sig en av de starkaste skådespelarprestationer Sverige har sett.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör