Erövraren (1956)

Erövraren
Originaltitel: The Conquerer
Historiskt drama/USA/ 1956
Distributör: Soul Media
Regissör: Dick Powell
Skådespelare: John Wayne, Susan Hayward, Pedro Armendáriz m.fl.
Längd: 107 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray från 2011-09-28

— — —

Någonstans ute i Utahs vildmark rider en western-ikon runt på sin häst och försöker att vinna tillbaka kvinnan han älskar. Om du genom att läsa den meningen tror att det handlar om en John Wayne-film, så har du alldeles rätt. Det som dock skiljer denna titel från mängden är att John Wayne denna gång spelar en makthungrig mongol, och att Utah i detta fall försöker fylla funktionen som substitut för Gobiöknen. Filmen det handlar om är den numera kultförklarade kalkonrullen Erövraren. Men förtjänar den verkligen sitt dåliga rykte?

Under 1100-talet var området kring Gobiöknen befolkat av en rad folkstammar, varav en leddes av den orädde Temujin. Erövraren öppnar upp med hur Temujin en dag ser den vackra Bortai, spelad av Susan Hayward, som han ögonblickligen blir förälskad i. Det finns dock ett problem, och det är att Bortai ska gifta sig med ledaren från en annan folkstam. Detta går förstås inte för sig, och det dröjer inte länge innan Temujin anordnar en räd för att ta det som han anser tillhör honom.  Det visar sig dock att Bortai inte är alltför förtjust i sin nye friare, och för att göra saken värre är hennes förste tilltänkte make ute efter hämnd! Detta är början på en berättelse om hur en enkel stamledare genom mod och ledarskap till slut kom att bli känd som Djingis Khan.

Det ska redan från början göras klart att Erövraren är en film med sin beskärda del problem, varav det främsta är dess dialog. Man har valt att låta den större delen av dialogen framföras på ett väldigt högtravande språk som aldrig känns vidare naturligt, för vare sig åskådaren eller ens skådespelarna. Att se John Wayne göra sitt bästa att få ur sig nästintill Shakesperianska repliker på samma sluddrande westernmanér han vanligtvis använder känns nästan smärtsamt, och ibland levereras dem med en sådan uppgivenhet att det är svårt att inte ha medlidande. Valet att framföra dialog på detta viset gör att man alldeles för ofta fokuserar på hur saker och ting sägs, snarare än vad som faktiskt sägs, vilket gör att det kan vara svårt att uppfatta allt. Detta är lite synd då berättelsen som regissören Dick Powell försöker berätta faktiskt kunde ha varit riktigt bra, om den bara hade hanterats lite bättre.

Ett annat problem är sättet man försökt att få John Wayne och hans medskådespelare att se ut som Gobiöknens invånare. Kort sagt så fungerar det helt enkelt inte vidare bra. John Wayne ser mest ut som att han haft en olycka när han rakade sin mustasch, och i hans vackra motskådespelerska Susan Haywards fall så har man helt struntat i att ens försöka. Kanske hade detta senare alternativ varit att föredra för samtliga skådespelare i filmen.

John Wayne som Djingis Khan.
John Wayne som Djingis Khan.

Om man dock klarar av att bortse från den inkompetenta sminkningen, så kommer man finna en väldigt vacker värld man skapat för filmen. Alla kläder är färggranna och välsydda, och för direkt tankarna till den österländska miljö filmen är menad att utspela sig i. Ironiskt nog är själva miljön lite av ett problem, då det är rätt uppenbart att man filmat Erövraren i Utahs vildmark, snarare än Gobiöknen. Är man ett fan av John Wayne är det alltså inte omöjligt att känna igen miljöerna man rör skådespelarna rör sig i, trots att det är menat att utspela sig på andra sidan världen. Detta klagomål är väl dock lite av en smakfråga, då miljön trots allt är väldigt vacker och på ett bra sätt förmedlar den vidsträckthet som en öken bjuder på. Det är dessutom lätt att glömma bort sådana petitesser när filmen visar upp sina väldesignade kulisser. När Temujin besöker Wang Khans stora palats är det svårt att inte beundra dekoren. Under denna scen bjuder man även på snyggt koreograferade dansnummer, med dansöser i fantastiska och färggranna utstyrslar. Detta är en otrolig kontrast mot den ödemark och de tält man tidigare sett i filmen, och står ut som en av filmens höjdpunkter.

En annan av filmens höjdpunkter är dess actionsekvenser. Numera har vi blivit alldeles för bortskämda med datorgenererad grafik i filmer, så man glömmer lätt bort hur storslaget det kan se ut när man faktiskt använder sig av riktiga människor. Att se hundratals krigare på hästryggar rida ut i strid fyller en med beundran över den koreografi som måste ha krävts för att iscensätta de stora slagen som Erövraren bjuder på. När man sedan räknar in de otaliga stunt som förekommer filmen igenom så kan man inte ha annat än respekt för filmen.

En films dialog är troligen dess mest viktiga ingrediens. Utan denna är det svårt att föra filmen framåt och engagera åskådaren i berättelsen man vill framföra. Erövrarens dialog gör istället att det är svårt att ta filmen på allvar, och man finner sig själv lite för ofta fnissandes åt stolpade och stela dialoger. Menar jag då alltså att Erövraren är en dålig film? Nej, egentligen inte. Den har sina brister, och det är inget jag försöker sopa under mattan, men den har även ett rätt stort underhållningsvärde. Den bjuder dels på ofrivillig komik i och med karaktärernas försök till interaktion med varandra och den smått taffliga sminkningen, men under ytan finns faktiskt en rätt intressant historia som bjuder på vackra miljöer och rätt imponerande action på hästrygg.  Det är inte konstigt att denna film inte ses som en klassiker, men det är inte heller konstigt att den blivit kultförklarad som en kalkon den faktiskt är. Erövraren är en film som hade många idéer, och som när den är dålig faktiskt är så dålig att den blir bra.

Betyg: 4 av 10

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent

2 Comments on Erövraren (1956)

  1. Och inte att förglömma att den direkt tog död på nästan hälften av alla inblandade på grund av cancern som skapades av den höga radioaktiviteten i området.

    Såg du blu-rayen eller dvdn?

    • Hej Fred!

      Ja, filmen har ju en väldigt tragisk historia. Jag ville ta upp det hemska efterspelet, men det fanns ingen riktigt bra plats för det. När det handlar om en ”så dålig att den är bra”-rulle, så vill jag försöka undvika de lite deppigare ämnena!

      Jag såg på Blu-rayen för den här recensionen!

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*