Reykjavik Whale Watching Massacre Aka: Harpoon
Skräck, Island, 2009
Distributör: Njuta Films
Regi: Júlíus Kemp
Manus: Sjón Sigurdsson
Skådespelare: Gunnar Hansen, Pihla Viitala m.fl.
Längd: 84 min
Finns på svensk dvd och blu ray från 2011-04-13
— — —
Island har inte bara bångstyriga vulkaner med outtalbara namn, de har dessutom en tradition av valjakt. Detta tidigare viktiga levebröd har i modern tid förbjudits på grund av att de jättelika vattenvarelserna tillslut började bli utrotade. Vi minns ju hur det gick när den där motorsågsförsedda familjen i Texas inte fick jobba med djurslakt längre. Ungefär samma scenario finner vi i Júlíus Kemps Reykjavik Whale Watching Massacre, men denna gång rör det sig istället om en inavlad och missanpassad valjägarfamilj som fått smak för döden.
Filmen inleds med att en brokig samling människor från hela världen samlas i Reykjaviks hamn, alla av samma anledning – de ska följa med en fiskebåt på val-sightseeing. Det skulle säkert kunna blivit en riktigt trevlig lite tripp om det inte varit för att en berusad fransman av misstag råkar ha ihjäl skutans kapten. Efter att ha drivit runt ett tag så ser de skärrade val-entusiasterna sin förmodade räddning när en gammal valtrålare uppenbarar sig i horisonten. Tyvärr har besättningen på trålaren helt andra intentioner än att rädda de stackars turisterna.
Reykjavik Whale Watching Massacre grundidé är egentligen riktigt bra. Vi vet ju alla att Island håller på att gå i konkurs och varför skulle inte arbetslöshet och misär kunna vrida till skallen lite extra på redan störda individer? Ni vet, de skulle rent hypotetiskt kunna reagera som den där ökända familjen från Texas när de fick sparken från slakteriet. Kopplingen till den där gamla massakern från 1974 är dock starkare än så. Mannen bakom läderansiktet; Gunnar Hansen finns också med i rollistan. Även om insatsen är väldigt liten så är det naturligtvis creddigt till tusen. Ändå lyckas Reykjavik Whale Watching Massacre haverera rejält och bli ett riktigt valfiasko.
Varför blev det då ett bottennapp? Inte beror det på fotot, för det fungerar riktigt bra. Det är kornigt och grått och den isländska miljön känns både olustigt enslig och hotfull. Specialeffekterna kan man inte klaga på heller och exempelvis en scen där en japansk skitstövel får smaka val-harpun är både otäck och snygg. Skådespelarna är förvisso inte ”superövertygande”, men de är helt klart tillräckligt bra för denna typ av terrorslasher. Istället för de traditionella vackra ungdomarna så är filmens offer allt från 60-åriga kvinnor i pagefrisyr till japanskt rikemansfolk. Även om jag tror att amerikanska producenter skulle skaka oförstående på sina huvuden åt detta grepp så tycker jag själv att det är ganska befriande. Problemet med Reykjavik Whale Watching Massacre är snare filmens manus i relation till dess regi.
Regissören Júlíus Kemp har mest jobbat som producent, och kanske hade det behövts någon lite mer erfaren i registolen. Manuset innehåller flera sidhistorier gällande både Greenpeace och diverse exploaterande turrister. Tyvärr så lyckas inte Kemp med att strukturera dessa historier på ett rationellt sätt och vad som från början kanske var ett smart manus känns mest som en förvirrande röra. Till en början funkar allt ganska bra, men ju längre in i filmen man kommer desto mer taffligt blir det. Så kallade ”lågiska luckor” staplas på varandra på ett sätt att man tillslut mest sitter och irriterar sig på filmens diverse oförklarliga händelser. En karaktär ramlar ner i vattnet för att sedan plötsligt ligga på båtdecket igen. En fyr eldas upp utan att någon vidare förklaring ges. En elak sjöman försöker i början av filman våldta filmens kvinnliga huvudperson (Pihla Viitala), för att sedan dramaturgiskt inkorrekt nog bara försvinna ut ur manuset. Kanske tog sig Júlíus Kemp iskallt fjordvatten över huvudet med ett för invecklat manus för sin egen kapacitet. Jag menar hur svårt ska det behöva vara? Bortappade turister hamnar i klorna på en familj inavlade fiskare (fishbillys ?). Det räcker väl bra så utan förvirrande sidhistorier om förtryckta kuvade japanska hjälpredor, folk som spelar cp-skadade och massa annat menlöst tokeri.
Reykjavik Whale Watching Massacre är förvisso ganska snygg men övervägande ofokuserad och förvirrande. Den når helt enkelt inte hela vägen fram. Vill man prompt vila ögonen på nordisk slasher så är det norska alternativet Fritt Vilt (2006) av Roar Uthaug betydligt bättre.
Betyg: 5,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör