Meny Stäng

Charlie Says (2018)

Charlie Says
Drama, USA, 2018
Regi: Mary Harron
Skådespelare: Matt Smith, Hannah Murray, Sosie Bacon mfl.
Längd: 110 minuter
Betyg:  3.5 av 10


1969, alltså 50 år sedan när detta skrivs var det blommor, fri kärlek och musik som rådde för en generation i USA, men det var också droger, brinnande Vietnam-krig och samhällsproblem. I augusti 1969 slog en bomb ner som vissa säger tog död på hela hippierörelsen, nämligen de mord som har kommit att kallas Manson-morden i efterhand. Dessa mord har etsat sig fast i samhällskroppen, och de fortsätter vara några av de mest omtalade morden till denna dag. Charles Manson har figurerat på olika tröjor, skivomslag och annat och blivit något av en kultfigur, och intresset för honom och hans familj är fortsatt högt för folk. Att just de morden blev så uppmärksammade rör nog våldsgraden, men mestadels för att regissören Roman Polanskis fru Sharon Tate, som också var gravid vid tillfället, var ett av offren. Historien om Charles Manson, Mansonfamiljen och morden de utförde har stötts och blötts sedan det uppdagades vilka som misstänks ligga bakom. Så behövs det ännu en film på ämnet 2018? Vill poängtera att jag inte ännu sett Once Upon A Time In Hollywood (Q. Tarantino 2019), vilket även den rör Manson-morden.

Charlie Says har mer fokus på kvinnorna, och speciellt på Leslie Van Houten (Hannah Murray) och hur hon kom att bli en del av familjen. Den utspelar sig också under olika samtal i fängelset med socialarbetaren Karlene Faith (Merritt Wever). Fängelsescenerna varvas med hur de levde innan morden på den gård där familjen bodde med Mansons (Matt Smith) drömmar om en musikkarriär, orgier, droger och flummiga ”föreläsningar” av Manson.

"Den elfte doktorn" Matt Smith som Charles Manson
”Den elfte doktorn” Matt Smith som Charles Manson

Har vi hört det här förut? Ja, många gånger. Behövs det rapas om ännu en gång? Nej, egentligen inte. Det finns många dokumentärer och böcker om denna del av historien som gör det så mycket mer intressant och bättre. Dessutom känns det i Charlie Says som att historien är lite omgjord, för innan har man inte riktigt fått den så oskyldiga känslan av kvinnorna som man får i denna. Då har det känts som att det tog tid innan de släppte Manson och hans idéer, om de någonsin gjorde det. I Charlie Says känns det mer hotfullt, mer tvekande och som att det är oskyldiga stackare som egentligen inte ville, men de blev lurade. Nästan varje scen har med någon som ser lite slokörad ut, eller som ser tvekande ut inför vilken uppgift de nu än må ställas inför, men samtidigt pratar de om Manson som något nästan övermänskligt. Borta är också de symboler som karvats in i pannan på de åtalade. Varför det tagits bort förstår jag inte, det måste ju ändå räknas som ett av de mest välkända kännetecken för dem. Jag kan personligen också tycka att själva brotten hastades över ganska fort, medan exempelvis en orgie-scen höll på ganska länge. Känns lite som att morden blev sekundära till allt sexuellt som familjen pysslade med, och det känns aningen respektlöst mot familjerna till dem som de facto fick sätta livet till för idéerna som kokades ihop av Manson-familjen.

Tre medlemmar av den så kallade "Familjen"
Tre medlemmar av den så kallade ”Familjen”

Charlie Says är nog inte en dålig film rent filmmässigt egentligen. Men den är ointressant och det känns som det pressats in detaljer som ”måste” vara med till den grad att det känns som de bara staplar saker på varandra. Allt har inte en betydelse, utan har skohornats in. Det blir aldrig intressant och det bjuds egentligen inte på något nytt, utan det är mest samma gamla skåpmat, med vad som sagt känns som ändringar i hur vissa av personerna var. Den är också lite för ren. Man vill ju ha det skitigare när det handlar om hippies som bor utanför samhället på en sandig, svettig ranch. Skådespeleriet känns också stundtals ganska ointresserat, som att det läses innantill. Matt Smith gör en okej tolkning av Manson och även Kayli Carter som Lynette ”Squeaky” Fromme gör en bra tolkning. Annars är det lite för platt för att jag ska känna någonting inför karaktärerna.

Nej, Charlie Says kan ni med gott samvete hoppa över om ni inte prompt vill se allt angående Charles Manson och hans familj. Den känns lite torr och ointressant och erbjuder inte någon ny ingång i det, utan känns mer som att den viker av från sanningen på sina håll. Må hända är det inte så, men det känns så och det är ju aldrig bra i en film som ska behandla något som faktiskt har hänt. Man får aldrig någon känslomässig koppling till karaktärerna, inte ens offren, och det blir bara platt. Jag vet att jag kanske trampar folk på tårna nu, men kan vi gå vidare från Manson nu? Det har stötts och blötts så många gånger.. det räcker nu. 50 år av dokumentärer, böcker, tv-program, varianter och filmer.. det räcker.


Mikael Hammarberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *