Cherry Tree
Skräck, Irland, 2015
Regi: David Keating
Manus: Brendan McCarthy
Skådespelare: Naomi Battrick, Patrick Gibson, Sam Hazeldine, Anna Walton mfl.
Distribution: Njuta films
Produktion: 2015, Irland
Det börjar ganska lovande. Men sedan bär det allt snabbare utför. Cherry Tree är berättelsen om en ung kvinna, Faith (Naomi Battrick), som är på väg att förlora sin pappa, han lider av leukemi, och det visar sig att han inte långt kvar. En möjlig räddning dyker upp i Sissy Young (Anna Walton), som förutom att vara Faiths nya landhockey-tränare också är häxa och vars hus vilar på gamla mörka hemligheter och som har ett stort körsbärsträd i trädgården. I gångar under huset så kommer man till en plats under körsbärsträdet som länge haft en magisk betydelse. Det finns lokala myter om ett körsbärsträd och häxor, och det visar sig vara just detta träd. Med hjälp av körsbären från det kan man väcka döda till liv, med en ritual som inkluderar satan, blod och stora tusenfotingar.
För att rädda livet på sin pappa måste Faith föda ett barn och ge detta till Sissy – liv mot liv. Faith bestämmer sig snart för att gå henne till viljes, och efter att ha haft sex med vännen Brian, där han under akten blir besatt genom att tusenfotsliknande varelse tar sig in i hans kropp, blir hon gravid. Ungefär där börjar filmen spåra ut.
Det finns en grundhistoria i filmen som verkligen inte tas till nytta, man har goda skådespelare, men dåliga specialeffekter, märkliga vändningar och ett hafsigt regiarbete så slarvas den här filmen bort helt.
Regissören David Keating har tidigare bland annat regisserat Wake Wood. Manusförfattaren till filmen är Brendan McCarthy, som mer har producerat än skrivit, och som även skrev manuset till Wake Wood tillsammans med David Keating. I reklamtexten till Cherry Tree anges att Brendan McCarthy skulle ha skrivit manus till Mad Max: Fury Road, vilket är helt felaktigt – då det är en helt annan Brendan McCarthy som varit med och skrivit manus till den filmen. En enkel googling hade gjort att Njuta films sluppit den pinsamma sammanblandningen.
När vissa specialeffekter mer får en att vilja skratta istället för att bli rädd eller fascinerad, då har man problem. Som de här tusenfotsliknande varelserna som tar sig in genom huden… de tar sig in som att huden vore en tunn marsipandeg. Det blir en komik som filmen förlorar en hel del på.
I finalen så tar man igen lite av de dåliga specialeffektsarbetet, men det är helt omotiverade förvandlingar karaktärerna genomgår, och jag sitter där och bara, ”jaha, varför då?”. Epilogen är så fånig att jag skäms. Att filmen kommer över en etta i betyg är på grund av skådespelarna, många av dem gör ett riktigt bra jobb trots allt, och för att det någonstans verkar finnas ett bra story, som slarvas bort på vägen.
Betyg: 3 av 10
Mikke Schiren