11/22/63
Skönlitteratur, USA, 2011, Scribner
Författare: Stephen King
Språk: Engelska
849 sidor
Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2011-11-08
— — —
Stephen King gjorde för skräcklitteratur vad Elvis Presley gjorde för Rock ’n Roll. Mannen är en ikon inom sin genre, och det är få som inte vet vem han är i dagens samhälle. Det går dock inte att undkomma faktumet att den genre som en gång gjorde honom till den litterära gigant han är, inte längre är hans starkaste sida. Böcker som Signal från 2006 lämnade många läsare med en viss avsmak, och King hade troligen löpt risk att förlora sitt goda rykte om han fortsatt att försöka tvinga fram fler skräckorienterade böcker. Tack och lov har King de senaste åren istället fokuserat på att skriva böcker som i det närmaste skulle kunna kallas karaktärsporträtt. Under Kupolen från 2009 var en riktigt glad överraskning, och tände återigen hoppet om att King var tillbaka på rätt spår. Med dessa förhoppningar i bakhuvudet var det därför otroligt spännande att fördjupa sig i Kings senaste roman 11/22/63.
11/22/63 är i grunden en berättelse om Jake, en enkel skollärare, som en dag får ett mystiskt samtal från Al, ägaren till den lokala hamburgerrestaurangen. Det visar sig att Al är döende, och att hans sista önskan är att Jake ska utföra ett uppdrag som han själv inte kommer hinna med innan han dör. Han ber Jake att rädda president John F. Kennedy från att mördas. Detta är så klart ett omöjligt uppdrag. Nåja, det hade varit omöjligt om inte Al hittat en trappa genom tiden i sitt skafferi. Detta låter så klart absurt, men efter att själv ha provat på att färdas tillbaka till 1958 så är Jake så illa tvungen att tro på Al och hans berättelser. Det finns dock en hake med tidsresandet. Varje gång trappan används, så raderas alla de ändringar man kan tänkas ha gjort under sitt förra besök. Du kan rädda människors liv under ett av dina äventyr i tiden, bara för att sedan döma dem åter till döden genom att göra en ny resa. Att hålet enbart leder till 1958 innebär dessutom att Jake har en lång tid att förbereda sig på, men det står snart klart att det förflutna kanske inte vill ändras. 11/22/63 är en bokstavlig kamp mot tiden.
Det här är tyvärr en bok som vid en första genomläsning troligen kommer lämna en del fans besvikna, då den tyvärr inte lyckas leva upp till förväntningarna. Men detta är egentligen inte på grund av något negativt med boken i sig, utan snarare för att man förväntade sig något som boken aldrig var menad att vara. Konceptet om tidsresenärer lockar fram många scenarion ur fantasin, där effekterna av det som ändrats står i fokus. Så är aldrig fallet med 11/22/63. Det datum och de händelser som gett boken dess namn utspelar sig inte förrän under bokens sista sträcka, något som med största sannolik kommer agitera otåliga läsare. Istället är Kings bok en studie av väntan. Vad katten gör man egentligen för att fördriva tiden, om man är fast i en tidsperiod långt innan man ens föddes? Svaret, om vi får tro King, är att man lever. Boken följer Jake, som under det tagna namnet George Amberton börjar undervisa på ett college, regisserar pjäser och kanske framför allt, hittar kärleken. King visar hur det enkla livet i en amerikansk småstad i det idylliska 50-talet faktiskt inte var så enkelt alla gånger, och att det faktiskt fanns stor sorg och smärta att uppleva .
Det går inte att förneka att Jakes livssaga under sina år som tidsresenär är en välskriven och emotionell berättelse, men det går samtidigt inte att undkomma att den stundtals känns otroligt långrandig. Bokens 849 sidor kunde troligen ha kortats ned väsentligt, vilket skulle gjort boken något enklare att sätta sig in i. King har en plan för alla nya element han introducerar i berättelsen, men frågan är om alla dessa verkligen hade behövts. Stundtals verkar han dock ha kommit ihåg bokens premiss, och Jakes försök att ändra tiden är helt klart bokens höjdpunkter. Kamperna mot klockan är både spännande och nervkittlande, vilket tyvärr bara belyser hur trist livet under 50-talet faktiskt framställs i boken.
Trots sina många referenser till Kings mer blodiga historier, så är 11/22/63 på inga sätt en skräckberättelse, hur man än vrider och vänder på det. Kanske kommer King aldrig att skapa skräckikoner som Pennywise the Clown och Christine igen, men frågan är om han verkligen behöver det? 11/22/63 är långt ifrån perfekt, men dess säregna emotionella karaktärsporträtt är ett välskrivet första steg mot något som skulle kunna vara en ny storhetstid för King.
— — —
Johan Axell; filmvetare och frilansande skribent