Alan Wake (2010)

Alan Wake
Format: Xbox 360
Kategori: Survival Horror
Utgivare: Remedy Entertainment
Release: Maj 2010
— — —
Redan 2005 kunde man höra det tisslas och tasslas om ett spel med namnet Alan Wake. Bakom detta stod finska Remedy, som tidigare gett världen spelet som introducerade “bullet-time” i spel, Max Payne, och dess uppföljare. Tidigt stod det klart att Alan Wake skulle vara mer eller mindre exklusivt för folk med Xbox 360, och som fattig gymnasiestuderande var en sådan konsol bara nåt man kunde drömma om då. Sen gick åren, men inget Alan Wake kom, och jag hamnade i en bättre ekonomisk situation och kunde så småningom köpa en 360. 2010, fem år efter utannonseringen, var det så dags för Alan Wake att släppas.

Efter att ha hört lite blandat om spelet avvaktade jag med att köpa det, och först när jag hittade det sprillans nytt för en hundring knep jag åt mig det, sommaren 2011. När höstrusket började smyga sig på Sverige och fånga landet i dess kalla grepp, fattade jag så till slut spelkontrollen, tryckte in skivan i mitt Xbox och tog mig an Alan Wake, mer än sex år efter att jag först hört talas om det.

Spelets handling kretsar kring författaren som givit spelet sitt namn, som tillsammans med sin fru Alice till den lilla staden Bright Falls. Redan tidigt anar man att något står ruggigt fel till, och när Alans fru försvinner börjar otäckheterna på allvar. Någon mörk kraft har manifesterat sig i Bright Falls och infekterar dess invånare, vilka då blir sugna på att ha ihjäl Alan. Samtidigt som han kämpar för sitt liv försöker han reda ut vad som egentligen pågår och på det viset kunna rädda sin fru från vad det nu än är som hotar dom.

Den som kan sin Stephen King lär snabbt börja känna igen sig i och ana likheter med Alan Wake. King har ju en vana att skriva böcker med författare i huvudrollen, som befinner sig i någon skum liten amerikansk byhåla. Lustigt nog nämns King vid namn någon gång i spelet, vilket väl lär tyda på att spelskaparna var medvetna om att deras skapelse inte var helt och hållet originell. Men, å andra sidan har ju Stephen King gjort såpass mycket bra, att det här inte måste ses som något negativt, vilket jag heller inte väljer att göra.

Det lilla samhället Bright Falls erbjuder mer än bara vackra vyer…

Alan Wake lyckas faktiskt få till en rätt så “Stephen Kingsk” känsla emellanåt, vilket knappast förminskas av att spelet berättas som en slags miniserie, där varje episod i spelet är en episod i den filmiskt berättade serien. Lyckligtvis lyckas man faktiskt också att hålla uppe en intressant story genom hela spelet, och ju längre in du kommer och utforskar den lilla mystiska staden Bright Falls mer och mer, sätts du in i en egen liten mytologi som fungerar riktigt bra och gör spelet betydligt roligare att spela. Man lyckas dessutom med att ge spelets fiende en rätt schysst förklaring, som förvisso inte är realistisk för fem öre, men som funkar väl ihop med hur spelet är i övrigt.

På så sätt blir det lite som att man själv spelar en film man tittar på, och storymässigt tycker jag inte att Alan Wake har några direkta svaga punkter. När det kommer till själva spelupplevelsen finns det väl fler ömma punkter man känner av ibland. Spelets största problem ligger främst i dess fiender, som efter ett tag blir smått repetitiva. Man känner igen ondingen som kastar yxor, och bjässen med motorsåg, och därför slutar dom också vara läskiga, vilket ju tar udden något av ett spel som ändå ämnar att skrämma spelaren. Förvisso introducerar man allt eftersom spelet går nya motståndare, men det blir ändock mer eller mindre samma vara spelet genom.

Alan Wake tar upp kampen mot besatta bybor…

Lite samma problem finner man i att spelet i princip konstant utspelar sig i mörker. Det finns vissa delar av spelet som istället är helt i dagsljus, men de är förhållandevis få. Eftersom att spelet nästan bara består av mörker, slutar mörkret efter ett tag att vara lika otäckt som det är inledningsvis, när du nästan sitter och håller andan när man förskräckt tar reda på vad som döljer sig i mörkret. Miljömässigt erbjuder dock spelet en del variation, där du i en av spelets mer spektakulära delar tvingas ta upp kampen mot en skara elakingar medan du står på en scen byggd för rockkonserter. Sen har vi också delen där man tar sig fram genom en övergiven gruva, som dock givetvis är hemvist åt en bunt typer som inte vill dig något annat än illa. Annars är det ett snyggt spel som jag tycker använder kontraster mellan mörker och ljus väldigt väl, då det lyckas få mörkret att kännas som en otrygg plats, och man letar sig gärna konstant illa kvickt till närmsta ljuskälla för att få andas ut.

Relativt sett tycker jag ändå att de problem som finns i Alan Wake är förhållandevis få om man ställer det mot dess positiva sidor. Jag hade en underhållande, stundtals skrämmande och ibland smått frustrerande upplevelse att utforska vad som egentligen förssigår. För den riktigt inbitne finns det dessutom en bunt achievements att låsa upp som (åtminstone inte för mig) är de lättaste, och som säkerligen kan erbjuda ett par extra speltimmar. Är man med andra ord sugen på en litet skräckdoftande mysterium som andas Stephen King är Alan Wake ett alldeles ypperligt alternativ, och är man bara sugen på spänning fungerar det lika väl. Hoppas nu det inte tar Remedy lika lång tid att ge Alan Wake en värdig uppföljare, så att man får kasta sig in bland mörker, elaka kråkor och allehanda oknytt igen.

Betyg: 7,5 av 10

– – –

David Larsson; From Beyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*