Resident Evil: Deadly Silence
Format: Nintendo DS
Kategori: Survival Horror
Utgivare: Capcom
Release: Februari 2006
— — —
1996 släppte Capcom spelet Resident Evil till Sony Playstation, och det stod snart klart att det var ett spel som skulle komma att definiera en hel genre. Tack vara sin täta atmosfär, hektiska och nervkittlande strider och knepiga pussel, så var det lätt att förlåta den rent skrattretande dialogen och den allt annat än smidiga kontrollen. Men det som kunde förlåtas 1996 var inte lika lätt att förlåta tio år senare när Capcom släppte Resident Evil: Deadly Silence till Nintendo DS.
Som en av två medlemmar ur specialteamet S.T.A.R.S. är det upp till dig att utforska en gigantisk herrgård, fylld av blodtörstiga zombier, och hundar som hyser starka aggressioner mot fönsterrutor. Vem är det som äger huset, och vad är det egentligen som pågår? Det är bara några av de frågor som du måste hitta svar på genom att lösa pussel, överlista bossar och framförallt överleva husets alla faror.
Du kan välja att spela Deadly Silence i två olika lägen; Classic Mode bjuder på en väldigt trogen återgivning att spelet så som det såg ut på Playstation, medan Rebirth Mode är en uppgraderad version med vissa touchscreenfunktioner. Men även om du ibland får hugga efter zombier med din stylus, vilket stundtals är oroväckande tillfredställande, så är det i grund och botten samma spel som originalet. Du får fortfarande brottas med stela kontroller, och kameran är fortfarande din värsta fiende i spelet. De avigt fixerade kameravinklarna skänker visserligen spelet en del atmosfär, men det är tyvärr inte sällan som kamerabyten istället resulterar i att man springer rakt in i en vägg med ansiktet före.
Även om jag måste undra varför Capcom inte gjorde något åt vissa av spelets klumpigare aspekter, så måste jag samtidigt erkänna att det är en riktigt imponerande port av spelet. Till och med den filmatiserade introsekvensen, som är till brädden full av härligt uselt skådespeleri, finns med på den lilla kassetten. Filmklipp och ljud håller en bra kvalité och är ofta lyfta direkt från originalspelet. Det enda som är direkt märkbart, och då troligen endast för purister, är att spelets grafik fått vissa uppdateringar.
I Rebirth Mode byts dessutom perspektivet ibland från tredje- till första person och spelaren får möjlighet att försvara sig mot husets hemskheter med hjälp av sin trogna kniv. Detta gör du genom att föra din stylus över skärmen i en skärande rörelse, eller att snabbt peta på den för att utdela korta hugg. Även om detta tillagda element bara utgör en bråkdel av spelet, så är det svårt att inte bli lite imponerad över hur väl det faktiskt fungerar, och att spelet utan problem särskiljer de olika attackerna. I detta spelläge finns dessutom en handfull nya pussel att lösa, självfallet med hjälp av din stylus, men dessa känns tyvärr rätt oinspirerade.
Resident Evil: Deadly Silence är även ett av ganska få spel som utnyttjar Nintendo DS mikrofon, bland annat till att ge mun-mot-mun-metoden till fallna gruppmedlemmar. Även om denna funktion oftast fungerar felfritt, och att man måste ge Capcom en applåd för att de verkligen gick fullt ut och använde plattformen till fullo, så går det inte att bortse från att det känns ganska fånigt att sitta där och blåsa. Hemma i soffan eller favoritfåtöljen går det an, men på bussar och tåg så får man räkna med en och annan konstig blick.
Utöver touchscreenfunktionerna har Capcom dessutom inkluderat möjligheten att spela igenom spelet med upp till tre vänner samtidigt, något som faktiskt höjer spelet avsevärt över originalet. Man kan tävla om vem som först hinner hitta ut ur huset eller hjälpas åt att lista ut herrgårdens hemligheter. Det finns mycket spelglädje att hämta i detta läge, och den enda egentliga nackdelen är att alla måste ha varsitt exemplar av spelet.
Är då dessa tillägg till spelet nog för att göra det till en oumbärlig del av din samling? Tyvärr är svaret nej. Fans av serien kommer självklart vilja ha denna titel av nostalgiska skäl, men spelet har i grunden allt för stora brister för att kunna rekommenderas helhjärtat. Utöver sin härligt rysmysiga atmosfär, så finns det inte så mycket att erbjuda spelaren. Styrningen och kameran är mest till besvär, och alldeles för många gånger dödas man av fiender som inte ens syns på skärmen på grund av kameravinklarna. Rebirth Mode med alla sina små uppgraderingar menar väl, och ser bra ut på pappret, men att behöva plocka fram din stylus med ojämna mellanrum blir snabbt tröttsamt.
De som spelat Resident Evil tidigare vet att det är långt mellan platser som du kan spara din framgång i spelet. Idén med en handhållen konsol är trots allt att man ska kunna spela ett spel vart man än befinner sig, även om det så bara är för en kort stund. I Rebirth Mode har Capcom valt att lägga till några extra sparplatser, men de är inte tillräckligt många för att man ska kunna kalla det för en portabel upplevelse. Detta är ett spel du behöver sätta undan tid för att spela, vilket aldrig är bra ett bra betyg på handhållet spel.
Survival horror-genren har mer eller mindre formats av Resident Evil, vilket gör att spelet alltid kommer ha en plats i spelhistorien. Men det innebär tyvärr även att vi redan sett allt som spelet har att erbjuda, dessutom oftast i betydligt mer välslipad form. Det som var skrämmande 1996 är vardagsmat för spelare 2012. Och precis som all vardagsmat som legat framme i över ett decennium gör man nog bäst i att undvika Resident Evil: Deadly Silence.
— — —
Johan Axell; FromBeyond-medarbetare