Violation
Genre: Thriller/Drama
Land: Kanada
Distributör: Njutafilms
Regi: Dusty Mancinelli och Madeleine Sims-Fewer
Medverkande: Madeleine Sims-Fewer, Anna Maguire och Obi Abili
Längd: 107 min
Betyg: 8/10
Den genrefilmsintresserade har säkert inte missat att den en gång så utskällda (men fortfarande kontroversiella) filmgenren rape-revenge har fått en revival, inte minst tack vare sentida feministiska filmanalyser där Meir Zarchis råa I Spit on Your Grave (1978) omvärderats. Det grovhuggna originalet fick en bättre remake 2010, och följdes snart av I Spit on Your Grave 2 (2013) och I Spit on Your Grave 3: Vengeance is Mine (2015). Se dock till att undvika Zarchis egen uppföljare, I Spit on Your Grave: Deja Vu (2019), en två och en halv timme (!) lång uppvisning i obeskrivligt dålig film.
Med tanke på temat är det kanske inte så konstigt att de mer intressanta varianterna på rape-revengefilm kommit från kvinnliga filmskapare. Huvudkaraktären i franska Revenge (Coralie Fargeat, 2017) kan närmast beskrivas som en kvinnlig Rambo som utkräver en lika blodig som underhållande hämnd på männen som trodde de gjort sig av med henne för gott. Dansk-svensk-holländska Holiday (Isabella Eklöf, 2018) är mer utmanande och mindre publikfriande (”pretentiös”, skulle kanske en del säga) i sitt distanserade porträtt av en flickvännen till en snorrik dansk gangster.
Kanadensiska Violation (2020), skriven och regisserad av Dusty Mancinelli och huvudrollsinnehavaren Madeleine Sims-Fewer är varken actionspäckad som Revenge eller kyligt betraktande som Holiday. Inte heller frossar den i offrets triumfatoriska hämnd på en rakt igenom ond gärningsma, utan snarare i smärtan och meningslösheten som hela händelseförloppet resulterar i.
Det vore dock en otjänst gentemot filmen att begränsa beskrivningen av den till dess centrala handling. Skådespeleri, manus och regi är fenomenalt genomfört och engagerar tittaren i karaktärerna och deras mer eller mindre dysfunktionella relationer. Samtidigt får vi inte veta allt om dem, vilket bevarar vår nyfikenhet och upprätthåller vår uppmärksamhet.
Fotot av Adam Crosby är helt otroligt och utnyttjar den vackra skogsmiljön till max. Redan i inledningsscenen där en varg kalasar på kadavret efter en hare, till tonerna av Pergolesis ”Stabat Mater Dolorosa”, kan man nästan känna dofterna av blodet, pälsen och den fuktiga jorden. Tankarna går till Antichrist (Lars von Trier, 2009). Den omkastade kronologin kan verka något förvirrande, men fyller ett syfte utöver att bara verka artsy (jag tittar på dig, Irreversible). Här vävs brott och reaktion samman, och vi tvingas fundera över såväl karaktärernas som våra egna moraliska kompasser.
Violation är inget annat än ett litet mästerverk, en både psykiskt och fysiskt obehaglig film som inte släpper taget på länge. En extra eloge till Jesse LaVercombe (Dylan), som hade stake nog (bokstavligen) till en av filmens centrala scener.
Robert Wettersten