Titane
Genre: Skräck (2021)
Land: Frankrike
Distributör: Njutafilms
Regi: Julia Ducournau
Medverkande: Agathe Rousselle, Vincent Lindon, Garance Marillier m.fl
Längd: 110 min
Betyg: 5 av 10
Ska börja med att vara ärlig, för det är lika bra att dra av plåstret på en gång. Nej, jag är inget fan av den franska skräckvågen som drog igång runt 2000 någonstans. Har försökt se storheten i rullar som exempelvis Martyrs (P. Laugier 2008), Haute Tension (A. Aja 2003) och Inside (A. Bustillo & J. Maury 2007), men jag ser det inte. Otroligt platta och trötta filmer som försöker alldeles för hårt att chockera. Så det var med sval hand jag satte igång Titane. Recensionen kan innehålla lite spoilers, då den är svår att skriva om utan att avslöja vissa detaljer. Kommer den få mig att ändra åsikt om franska filmer? Vi får se.
När Alexia (A. Rousselle) är liten är hon med i en svår bilolycka tillsammans med sin far. Hon får en metallplatta inopererad i sitt huvud, och får även ett speciellt förhållande till bilar. Efter att hon vuxit upp och börjat som dansare på bilshower så gör sig hennes speciella intresse för bilar påmint. Under ytan visar det sig också att Alexia har en mordisk sida. På flykt undan rättvisan så förställer sig Alexia och lurar en man att hon är hans son som försvunnit tio år tidigare.
Hör själv att det är en trött beskrivning av filmen, och den är djupare än texten ovan såklart. Det är också där mitt största problem med filmen är, i just djupet eller snarare bristen på det stundtals. De delar som har ett djup, där man faktiskt känner något och det blir intressant mellan karaktärerna och storyn blixtrar till är ihopklumpade med vad som känns som en helt annan film. Det är inte fullt så spretigt som det kan vara i andra filmer dock som tur är. Men, får känslan av att det är två olika berättelser som knutits ihop med en stundtals relativt tunn tråd ändå. Tonen känns off, och inte på ett alltid skönt, skevt sätt.. utan bara som att det inte riktigt passar.
För många år sedan såg jag en dokumentär som hette My Car Is My Lover, där man fick följa några personer som blev sexuellt attraherade av bilar. Titane har lånat en del ifrån den dokumentären eller ja, tändningsmönstret hos de personerna som dokumentären handlar om, och det är där som mina skor skaver som mest med filmen. För även om det är en rolig premiss och den dokumentären bjuder på en del fniss åt detta väldigt udda beteendet känns det som att det inte passar in i denna. Det blir liksom inte otäckt eller konstigt nog. Filmens del där Alexia spenderar tid med att låtsas vara mannens försvunne son är intressant och stundtals både ledsam och tung. Då känns filmens första del och premiss fel. Hade den mer udda delen av historien varit en film i sig själv hade jag nog tyckt bättre om det, och det hade nog inte känts så splittrat.
Agathe Rousselle är fascinerande och får verkligen spela ut registret i filmen, och det gör mycket. Tänker att det måste vara extra utlämnande att spela in hela scener naken, men det känns aldrig som att det bekommer henne. Hon är filmens höjdpunkt enligt mig, och lyckas med att få även de i mitt tycke sämre delarna att ändå fungera på något sätt. Skulle aldrig tippa att detta var hennes första långfilm, så framtiden ser onekligen ljus ut för henne. Att hon dessutom har ett citat ifrån en av mina favoritförfattare, Charles Bukowski, tatuerat gör ju inte saken sämre.
Titane är inte en dålig film, men jag har svårt att greppa den för den känns spretig och stundtals blir det för fånigt gentemot hur resten av känslan är. Effekterna är bra, och speciellt en scen får det att rycka i obehagstarmen ordentligt. Filmen ser bra ut rent allmänt. Jag har nog inte värmts upp inför den franska skräckvågen, även om Titane står ut rejält emot de andra titlarna jag nämnde i inledningen. Titane är mycket bättre än dessa, även om den absolut inte är en framtida favorit för mig. Jag är ljummen… Men Titane är värd att se, och då betygen varierar ganska ordentligt så kan den nog också bli källan till mänga intressanta diskussioner och analyser. Vid nästa giv ifrån Julia Ducournau så hoppas jag på mer fokus på känslan ifrån de delar av Titane som faktiskt ger mig något. För ibland så känns det i magen, medan i andra delar så börjar jag kolla på klockan och hoppas det ska ta slut snart. Men sevärd, även om min hand var sval även vid utplock av discen.
Mikael Hammarberg