The Incident
Skräck, USA/Frankrike/Belgien, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Alexander Courtes
Medverkande: Rupert Evans, Kenny Doughty, Joseph Kennedy m.fl.
Längd: 85 minuter
Finns på svensk Bluray och DVD sedan 2013-03-06
— — —
Alexander Courtes är nog ett namn de flesta känner igen, även om det kanske kan vara svårt att placera till en början. Han är nämligen en del av den duo som gjort några av musikindustrins mest uppmärksammade musikvideos det senaste årtiondet, åt artister som bland annat White Stripes och U2. Men när Courtes nu tar steget över till den vita duken kan man inte låta bli att ställa sig lite undrandes. Är ett öga för visuell innovation och estetik verkligen nog för att man ska kunna göra en bra skräckfilm?
Att vara musiker är tufft. Låtar ska repas in, gig ska bokas, och så är det ju så klart den där biten med att bli upptäckta av ett stort skivbolag också. Medan man väntar på att bli upptäckt får man dock försöka få in pengar till turnébussen på något annat sätt, och i George, Max Och Rickys fall blev lösningen att söka jobb som kockar i ett storkök. Det är dock inte vilket kök som helst killarna har fått hänga på sig förklädena i. Det är nämligen så att deras arbetsplats är en av de mest rymningssäkra mentalsjukhusen i hela USA. Men när strömmen plötsligt slås ut i en kraftig storm inser snart de tre vännerna att rymningssäkert inte bara betyder att patienterna inte kan ta sig ut – det betyder också att ingen kan ta sig in för att hjälpa trion mot de hundratals galningarna som nu springer lösa i mörkret. Utan el eller telefoner är deras bästa chans att helt enkelt vänta på hjälp, men gryningen är ännu långt borta, och de galna skratten och skriken kommer allt närmare…
Det grundläggandet konceptet i The Incident är nästan galet lovande. Jag menar, ett rockband där alla ser ut att höra hemma i ett Deep Purple-coverband som blir inlåsta på ett mentalsjukhus? Det är som bäddat för gänget ska ta till sina instrument, eller rentav sin turnébuss, i sina försök att hålla galningarna borta i vilda blodsprutande splatterorgier. Men den som förväntar sig galna gitarrsolon på nerblodade guror får tyvärr söka sig annorstädes. The Incident utnyttjar nämligen väldigt lite av just det som egentligen borde gjort filmen så unik. Att trion spelar i ett band nästintill hamras in under filmens inledande scener, men används sedan aldrig till något mer än någon ströreplik här och där. Dessvärre kan man dessutom säga samma sak om mentalsjukhuset vännerna blivit fångande i, och de inlåsta galningarna som huserar där. Medan det förvisso finns en del riktigt härligt utflippade scener (alldeles för få filmer har scener där folk flås levande med potatisskalare) så är de flesta av filmens scener allmänt generiska, där psykfallen skulle kunna ha bytts ut mot inavlade bönder, mordiska mumier eller slemmiga utomjordingar utan att storyn hade behövts ändrats nämnvärt. Man använder helt enkelt aldrig filmens egentliga styrkor, vilket resulterar att filmen nästan helt saknar en egen själ. Det är frustrerande, då The Incident trots allt egentligen har alla ingredienser som behövs för att vara ett riktigt originellt guldkorn, men dessvärre verkar filmmakarna ha varit allt för osäkra på sin egen förmåga för att faktiskt ta nytta av det.
Med det sagt ska det dock klargöras att The Incident är långt ifrån dålig. Skådespeleriet är förvånansvärt bra för en så pass enkel produktion, och man lyckas faktiskt krama ur en hel del obehagliga scener ur det relativt fattiga manuset. The Incident må kanske inte ha lika många blodiga tortyrscener som man kanske kommit att förvänta sig av filmer ur genren, men de få som finns står ut som genuint välproducerade och ytterst effektfulla. Tack vare det nedsläckta sjukhuset sker mycket av filmens hemskare scener i mörker, vilket specialeffektsteamet har tagit till vara på till fullo. I stället för att gotta sig i våldet och vältra sig i närbilder har man här istället lekt mer med skuggor och spelat mer på skådespelarnas samspel och reaktioner. Sådana beslut känns ofta som rena vågspel, framförallt i filmer som denna som kanske inte har de allra starkaste manusen, men i detta fall blev chansningen mer än lyckad. Människor bränns ihjäl på spisar, blir slagna blodiga och får kroppsdelar avbitna och stundtals känns det faktiskt nästan vidrigt verkligt. Men när sedan mentalpatienter börjar äta upp sina egna kroppsdelar i rent shocksyfte så blir det hela dock lite väl överdrivet. Lite ironiskt känns det dock som det är just dessa storslagna och lite fåniga groteskerier som filmen faktiskt är i störst behov av, då den i övrigt aldrig riktigt vågar ta ut gränserna.
Det går inte att förneka att Courtes kan det här med slående bildspråk. The Incident är ruskigt snyggt rent visuellt, med ett sprudlande liv i varje bild, trots den sterila sjukhusmiljön. Skuggor används för att framhäva färger, och nästan varje rörelse, blodsprut och springande galen rör sig som i någon slags grotesk koreografipoesi. Men tyvärr förlorar filmen mycket av sin charm när man väl börjat smälta dess vackra yttre. Det är nämligen lite svårt att sätta fingret på vad The Incident egentligen vill berätta för en slags historia. Upplägget känns som hittat för att göra en blodig skräcktolkning av Scooby Doo, medan den realiserade visionen snarare skulle kunna liknas vid en åttiotalsversion av Wrong Turn. Man lämnas med en konstig känsla av otillfredsställdhet när eftertexterna börjar rulla, något som inte hjälps av filmens allt för sena och tafatta försök att kommentera Amerikas mentalsjukvård under filmens sista scener. Här och var tittar visserligen små ljusglimtar fram, i form av välskriven dialog eller riktigt obehagliga tortyrscener, som skvallrar om vilken klassiker filmen skulle kunna ha blivit i händerna på en lite modigare regissör. Det vi istället fick är visserligen klart bättre än många andra filmer ur genren, och duger ändå finfint som en popcornskräckis i tv-soffan en sen fredagskväll, men den kommer nog knappast skrämma vettet ur någon. Och tur är väl kanske det, så att man inte hamnar på hispan med galningarna från The Incident?
Betyg; 6 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör