Meny Stäng

Possessor (2020)

Possessor
Genre: SciFi/Thriller 2020
Land: Kanada
Distributör:
Regi: Brandon Cronenberg
Medverkande: Andrea Riseborough, Jennifer Jason Leigh, Rossif Sutherland m.fl
Längd: 100 min
Betyg: 9 av 10


Som skräckfilmsentusiast så har man ju (eller bör iallafall ha) ett förhållande till David Cronenberg, och speciellt då hans äldre filmer. Hans namn väger ju extremt tungt när det kommer till främst body horror. Filmer där kroppens förfall, kroppens förändring och sådant står i fokus. Något av en favoritgenre inom skräck för egen del, och samtidigt så extremt vidrigt ibland att man inte borde kolla för man vill ju bara rymma ur sin egen kropp så man slipper den och allt som kan hända med den. Med delat efternamn och dna kommer ju en hel del förväntningar, så när Possessor dök upp på radarn och folk pratade om att Cronenbergs son Brandon återigen skulle doppa tårna i body horror-vattnet blev man ju lika delar peppad som nervös. Skulle Brandon lyckas förvalta arvet eller skulle han gå samma gata ner som sin far gjort på senare år? Har ännu inte glömt besvikelsen av A Dangerous Method (D. Cronenberg 2011)…

Tasya Vos (Andrea Riseborough) är, i ett alternativt 2008, en agent och lönnmördare åt ett företag. Lönnmorden görs på sådant sätt att Tasya aldrig kommer åka fast för det, för hon har med hjälp av ett hjärnimplantat möjligheten att ta över en annan människas kropp och få dem att utföra dådet. Hon slits i verkligheten mellan det hon utfört och att vara en normal människa med familj. Dessa slitningar får snart stora konsekvenser när hon ska utföra ytterligare ett uppdrag.

Andrea Riseborough på uppdrag
Andrea Riseborough på uppdrag

Jag gick in i Possessor ganska blint. Jag har försökt hålla mig från att läsa recensioner, bara sett någon av de trailers som släppts och jag hoppade till och med över när de goda herrarna på FromBeyonds podcast diskuterade filmen. Men den har lockat mig väldigt mycket bara baserat på det lilla jag sett och hört. Så det var nervöst att till sist trycka på play-knappen. Versionen jag såg var den oklippta. Vi kanske ska börja där, med vad jag antar är bortklippt i den andra versionen. Possessor är en slow burner, så när det blixtrar till med sådant våld att jag ryggar tillbaks i soffan blir det väldigt effektivt. Det är också förbi så fort, och så mekaniskt utfört att det blir väldigt obehagligt utan att för den sakens skull bli något frossande i våldet. Dessutom är effekterna riktigt bra, och allting ser väldigt bra ut.

Filmen överlag ser väldigt bra ut, och det är i flera scener när jag sitter med en stilla tår rullande ner för kinden för det är så snyggt. Cinematograf på denna är, precis som i Cronenbergs tidigare Antiviral (B. Cronenberg 2012) Karim Hussain, och han gör återigen ett bra jobb med några rejäla kliv uppåt i denna. Det är skevt, suddigt, utdraget, färgglatt men aldrig pråligt, långsamt men aldrig tråkigt och samtidigt mullrar ett low key soundtrack över filmen. Jag har absolut ingenting emot surrealism och udda filmer, men ibland kan det ju bli tradigt om det känns som det bara är med saker för att det ska vara ”konstigt” och ”udda”. Detta undviker Possessor hela tiden skickligt, och det är jag glad för. Risken är att man skulle kastats ut ur det långsamma och febriga tempot om det dykt upp något man skulle kunna se som pajigt mitt i allting. Brandon Cronenberg undviker alla de fällorna.

Karim Hussain hanterar fotot, och gör ett mycket bra jobb
Karim Hussain hanterar fotot, och gör ett mycket bra jobb

Storyn och ämnet känns som något David Cronenberg hade kunnat röra sig vid förr om åren, innan filmerna slutade vara body horror eller ens röra sig i de markerna. Men slutresultatet känns aldrig som något annat än en egen story eller att Brandon inte skulle kunna stå tryggt på sina egna ben. Efternamnet kommer ju med en hel del förväntningar trots allt, och tycker att han skapade något eget redan med Antiviral, men ännu mer med denna. Tycker mig se små hyllningar till fadern i vissa scener, men även där görs det väldigt snyggt och försiktigt. Tanken att de två skulle göra en body horror tillsammans i framtiden gör ju onekligen att man läskas. Det är alltid intressant att se en teknik som känns extremt fjärran, men ändå väldigt nära göras bra på film. Possessor är inte en lika tydlig social kritik som Antiviral var, och det gör ingenting. Men nog finns det tankar om omvärlden kvar efter man sett klart filmen i och med alla appar som görs nu där man kan byta både ansikten och röst snabbt och ganska trovärdigt.

Jag har i alla år haft ett gott öga till Jennifer Jason Leigh. Kan inte komma ihåg vilken den första filmen jag såg henne i var, men alltid gillat henne. Hon och de andra skådespelarna i Possessor fungerar bra, och Leigh har ett obehagligt lugn här i. Kanske man hade velat komma rollfigurerna lite mer på djupet, men det är ändå inget som stör tittarupplevelsen i stort. Jag hör ju till den lilla skaran av folk som inte alls uppskattade Mandy (P. Cosmatos 2018) så kul att få se Andrea Riseborough i en film som ändå har sina likheter med just Mandy… men utan allt det tramsiga. Jag kan riktigt höra horderna av folk komma med sina facklor och högafflar vid horisonten.

Jennifer Jason Leigh gör i vanlig ordning en stabil insats
Jennifer Jason Leigh gör i vanlig ordning en stabil insats

För att sammanfatta, Possessor är en riktigt bra film. Den kräver en del av tittaren, men tappar aldrig bort sig och blir krånglig för sakens skull. Det är en upplevelse att se den, och man kastas mellan lugn, våld, feber, surrealism och vardag i ett perfekt tempo. Jag önskar bara att jag hade fått sett den på bio, för tror verkligen den hade gjort sig på stor duk. Det ska bli väldigt intressant att se vad Brandon Cronenberg kommer göra härnäst, för med både Antiviral och Possessor lyckas han göra det intressant, obehagligt och väldigt sevärt. Man kan se David Cronenberg-arvet i filmerna, men de står bra på egna ben och Brandon ska stolt sträcka på sig och veta att han gjort något helt eget. 2020 var ju ett riktigt pissår för alla och envar, så skönt att iallafall kunna plocka med sig en riktigt bra film av en mycket lovande regissör från det året in i framtiden. Long live the new flesh!


Mikael Hammarberg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *