”Big Bad Wolves” är något ganska unikt, och den får ett stort plus för sin originalitet och sättet den blandar vitt skilda element på med bravur. Filmen känns sådär härligt skruvad och skev att man inte kan låta bli att brista ut i skratt över alla sjuka situationer och förehavanden,…
Ben Wheatlys saliga mix av kärlek, husvagnar och våld slår an en klang inom mig som jag inte kan annat än att kapitulera inför. ”Sightseers” är rolig, våldsam, vacker, sorglig… allt detta utan att för den skull kännas snårig eller ojämn. Det är en väldigt väl sammansatt film med en…
”Från andra sidan – Fem fantastiska berättelser” är kanske inte fullt så djupgående och slagkraftig i sitt utförande som man skulle kunna önska av en Lovecraftadaption, men samtidigt går det verkligen inte att förneka att Kriek gett de snart hundra år gamla berättelserna en ny och fräsch dimension
I det tjugosjätte avsnittet av FromBeyond’s ständigt framtågande podcast, har redaktörer Blixt och Larsson kammat håret, plockat fram finkläderna och gett sig in bland klostren för att titta närmre på genren nunsploitation.
Svartkonst dras med klumpig dialog och platta karaktärer, och blir, trots den intressanta tanken bakom, aldrig en särskilt spännande historia.
Larry Cohens ”The Stuff” är utan tvekan ett välgjort och underhållande spektakel som återigen visar att skräckkomedier var bäst på 80-talet. Åtminstone hos mig har ”The Stuff” en given hyllplacering någonstans mellan Cohens ”Q The Winged Serpent” och Philip Kaufmans ”Invasion of the Bodysnatchers” (1978).
”Bad Milo!” når upp till ett godkänt betyg då det tekniska hantverket med ”dockan” Milo är helt ok och filmens grundidé är tillräckligt bananas för att sticka ut ur mängden. Det säger ändå ganska mycket i en tid då det formligen sprutar ut knasiga spektakelfilmer från bolag som The Asylum…
Med sin kompromisslösa och stenhårda black metal är det Nifelheim som står för Metallsvenskans allra starkaste spelning.
Bloodsucking Freaks är en explotationsrulle i dess allra renaste utförande, vilket när den gäller den här genren alltså innebär massor av sadism, galna upptåg och skrattande dvärgar.
In Solitude har inte förutsättningarna med sig, men lyckas ändå med sin svartrocksdoftande heavy metal att begrava solen, om än för en stund.