Memory
Adapterad och illustrerad av Kim Holm
Sellfy, 2014
48 s.
— — —
När norrmannen Kim Holm för ett par år sedan gav ut sin serieadaption av Pickman’s Model var det nästan som att en sedan länge borttappad pusselbit äntligen föll på plats. Holm visade nämligen en gång för alla med sin Lovecraft-tolkning att serier faktiskt kan vara riktigt skrämmande. Nu har vi ju förvisso haft tillgång till så kallade skräckserier under en relativt lång tid, men det är ändå ytterst få av dem som faktiskt är värda att kallas det. Visst har vi kanske fått någon mysrysning längs ryggraden när vi tummat igenom gamla nummer av amerikanska Creepshow eller den numera kultförklarade Kalla kårar, men de bjöd sällan på något mer än en enkel kittling av vår ungdomliga morbida fascination. Pickman’s Model å andra sidan var rent av mardrömsframkallande, och lyckades i sina frenetiskt bläcktäckta sidor fånga vad som bäst kan kallas en slags primal avgrundsrädsla hos läsaren.
Medan många andra serier visserligen har visat att man lätt kan skapa en tryckande atmosfär med hjälp av den amerikanske skräckförfattaren H.P Lovecrafts texter, så var Holm ändå den första att verkligen ta konceptet till sin yttersta spets. I Pickman’s Model var den mästerliga berättelsen blott en ram som lyfte fram Holms trolska mardrömskabinett.
Det sägs att blixten sällan slår ner två gånger på samma ställe, men när man har att göra med uråldriga fasor och rädslor bortom tid och rum så kan ju faktiskt precis vad som helst hända. När man arrangerande en dygnslång serietecknartävling i grannlandets huvudstad bestämde sig nämligen Holm för att prova på den Lovecraftianska lyckan igen – och resultatet blev lika slående som becksvart.
Denna gång valde dock Holm något mer obskyrt att jobba med, då han ratade författarens mer klassiska berättelser för att istället låta sig inspireras av en av hans prosaiska dikter. Memory är långt ifrån ett känt verk, och chansen är nog rätt stor att det är första gången många läsare kommer att stifta bekantskap med berättelsen. Det bör dock kanske redan från början poängteras att det inte rör sig om någon serieadaption denna gång. Istället är det mer av en renodlad illustrering, där Holm tillägnar sina sidor ömsom strofer ömsom teckningar. Allting är dessutom gjort direkt med bläck, vilket skapar en flyktig och förförisk enkelhet som ruvar på ett oändligt mörker. De till synes enkla penseldragen i svart och rött avslöjar raskt vid en närmare granskning ett otroligt bilddjup och en stark känsla för detaljer. Vissa av teckningarna bär nästan spår av Rorschachs labyrintiska bläckmönster – som här dock bara avslöjar ett uråldrigt vanvett.
Det är omöjligt att inte påverkas av de förrädiskt vackra bilderna, och Holm skulle utan några större svårigheter kunna ställa ut alstren som en helt separat konstutställning. Men samtidigt är det just i kombination med Lovecrafts eteriska dikt som den verkligen kommer till sin rätt. Den träffar som ett knytnävsslag i magen, och lämnar en känsla av fasa och djupliggande osäkerhet hos läsaren. Bilderna känns helt enkelt fel, som om de skvallrade om en uråldrig fasa så hemsk att vi som ett folk tvingats trycka undan minnena av den för att ens orka fortsätta. De svarta sträcken blir som en slags kristalliserad galenskap, som ett hemskt minne vi nästan kan kan ådra oss innan det återigen är förlorat i det undermedvetnas svarta djup. Jag vet ärligt talat inte om jag ska applådera eller bäva inför det faktum att Kim Holm på blott 24 timmar lyckats skapa något så ikoniskt och fasaväckande som Memory.
Betyg: 9 av 10
— — —
Johan Axell; Redaktör