”Anaconda” får man klassa in i kategorin Mondo. Filmens utgångspunkt är att fånga jätteormen anakonda, men resan fram till det tänkta målet bjuder dessutom på en rad andra erfarenheter.
Ángel Vivas ”Kidnapped” är fruktansvärt elak, iskall och starkt sadistisk. Gillar du att plåga dig själv, då är det bara att gratulera, här har du ett utmärkt sätt att fördriva tiden på.
”Marshland” är exemplariskt berättad, rakt igenom spännande och riktigt jäkla snyggt fotad.
Dokumentären ”Hitchcock / Truffaut” kanske inte kommer att gå ner i historien som en klassiker, men den är bra och intressant, och ger en inblick i hur Hitchcock kunde jobba och vad som skiljer en filmisk konstnär från en dussinfilmskapare
”Love” är ännu ett bevis på Gasper Noés storhet och jag tycker att han definitivt är en av vår tids mest intressanta och modigaste regissörer. Han väljer att gå sin egen väg och göra det han tror på.
”Pieta” är svart som natten och ungefär lika behaglig som en tandutdragning, men det råder ingen tvekan om att det här är en riktigt bra film. Kim Ki-duk bevisar att han är den stora mästaren inom feel bad-genren och hans flammande ilska fortsätter att piska fram det ena drabbande alstret…
”Perfect Sense” har en intressant utgångspunkt och visst vilar det något charmigt udda över Mackenzies alster, men dessvärre är det också en film fylld till bredden av på tok för många välanvända apokalyptiska klyschor.
”Senorias” största problem är att berättelsen inte är tillräcklig för att fylla en långfilm. Det finns en intressant grund där, men den utvecklas liksom aldrig till något särskilt.
Diska, städa, sitta och glo in i väggen, slå dig med en bok i huvudet med tvåminuters intervaller, googla efter andra skräckfilmer från Peru. Jag rekommenderar nog det mesta förutom just att se denna totalkatastrof till film.
Kanske får du ut något av ”Turbo Kid”, kanske inte. Så här i efterhand skulle jag i alla fall hellre velat lägga min tid på att se om några gamla favoriter…