”Senorias” största problem är att berättelsen inte är tillräcklig för att fylla en långfilm. Det finns en intressant grund där, men den utvecklas liksom aldrig till något särskilt.
Diska, städa, sitta och glo in i väggen, slå dig med en bok i huvudet med tvåminuters intervaller, googla efter andra skräckfilmer från Peru. Jag rekommenderar nog det mesta förutom just att se denna totalkatastrof till film.
Kanske får du ut något av ”Turbo Kid”, kanske inte. Så här i efterhand skulle jag i alla fall hellre velat lägga min tid på att se om några gamla favoriter…
Som film är ”Gorilla” ett riktigt magplask, men som historiedokument tycker jag att den har sin plats i filmhyllan ändå även om filmen inte är särskilt välgjord. Svårtuggat är det hur som helst.
”A Girl Walks Home Alone At Night” har flera infallsvinklar som gör den lite extra intressant för tittaren. Den är svartvit, regisserad av en kvinna och alla skådespelare talar persiska.
Adam MacDonalds långfilmsdebut ”Backcountry” blandar drama med isande skräck på ett effektivt vis och känns ovanligt helgjuten.
”Creep” skiljer sig ur mängden av found footage-filmer och blandar skräcken med en välbehövlig dos svart humor. Generellt sett tycker jag att filmer av detta slag börjar bli lite påfrestande, men Patrick Brice alster är både intressant och kompetent gjord
Orden sviker mig inför hur dåligt gjord den här dokumentären är. Hedda Muskat… vad sysslar du med?
Det finns mängder av bra film från Mexiko. Det här är inte en av dem.
Jag har full förståelse till att ”Patrick” blev en internationell framgång på sjuttiotalet, filmen har flera underhållande kvalitéer. Trots att den är ett barn av sin tid, så fungerar filmen även i dag, men kanske främst som en nostalgisk tripp tillbaka till sjuttiotalet.