När en människa lämnar jordelivet blir det ju oundvikligen så att man pratar om vad personen lämnar efter sig för arv. Vad som kommer att fortsätta leva vidare även när personen inte gör det. Det är ju få förunnat att lämna ett avtryck som kommer klara tidens tand, och som gjort ett verk som får det att gnistra i ögonen hos folk när det nämns. Ett sådant verk som för oss skräckfilmkonnässörer alltid kommer hålla sig i toppskiktet och vara en klassiker är Suspiria (D. Argento 1977). En odödlig filmklassiker som man kan tala i timtal om. Allt från hur otroligt vacker den är, hur extremt våldsam den är, hur den är filmad, det febriga mardröms-manuset till det otroliga soundtracket signerat Goblin. Den som låg bakom att den historien blev till film är Daria Nicolodi. Hennes äldre släkting hade berättat för unge Daria om hur hon upptäckt att lärarna på en teaterskola hade lärt ut svart magi. Historien hade fastnat hos Daria, och när hon berättade den för Dario Argento så skapade de tillsammans Suspiria. Daria och Dario gjorde flera filmer tillsammans, och hon spelar en av huvudrollerna i en av mina favoritfilmer någonsin, Profondo Rosso ifrån 1975. I de filmer jag sett Daria så har hon alltid en bra närvaro, och kan gå från väldigt charmig till livrädd till otäck och tillbaka till synes sömlöst.
Den 26:e november 2020 nåddes vi av nyheten att Daria Nicolodi avlidit. Hon blev 70 år gammal. Daria lämnar efter sig ett filmarv som kommer leva vidare även nu när hon själv inte är med oss längre. Tidens tand har ingenting att sätta emot där. Jag lyfter på hatten och tackar.
Daria Nicolodi 1950 – 2020.1950 – 2020.
Grazie mille.
Mikael Hammarberg