Blåst på 20 miljoner (originaltitel: Gli esecutori)
Genre: Spagettikrim
Land: Italien
Regissör: Maurizio Lucidi
Medverkande: Roger Moore, Stacy Keach, Ivo Garrani m.fl.
Längd: 102 min
Betyg: 5 av 10
Finns på blu-ray från Studio S fr.o.m. 20/5 2024
Jag skulle vilja inleda med att citera några ord om filmen från huvudrollsinnehavaren Roger Moore himself:
”Storyn var i korta drag att en maffiaboss felaktigt blir misstänkt för att försöka smuggla heroin till San Francisco från Sicilien inuti ett kors som donerats till en kyrka där, så han skickar iväg sin unge släkting, en snobbig advokat (det var jag, typecastad igen!), för att hitta den riktige skurken. På vägen tar jag hjälp av min bäste vän, grand prix-föraren Stacy Keach, som har en förkärlek för att förstöra allt som kommer i hans väg. Det är själva kärnan i historien, men resten av den – och den färdiga filmen – begrep jag mig inte på… och det gjorde nog inte filmpubliken heller, om jag ska vara helt ärlig.” (Moore, R. 2014. Den siste gentlemannen – Minnen från Hollywood (s. 106). 1:a upplagan. Bokförlaget NoNa.)
När jag nu själv har sett filmen, digitalt restaurerad på Blu-ray, vill jag nog påstå att min namne överdriver lite. Det är egentligen inte så komplicerat att hänga med i filmen. Den har sin öppning i San Francisco, där en båt kommer lastad med ett enormt krucifix som säkert är fem meter högt (mitt ögonmått). Detta krucifix har fraktats från Sicilien och initiativtagaren till det är katoliken Salvatore Francesco (Ivo Garrani från Black Sunday) som både bor och driver diskutabla verksamheter i San Francisco men som så klart har sina rötter i Sicilien. Likaså hans systerson Úlysses (Roger Moore, presentation överflödig), en lysande jurist som håller koll på sin morbrors affärer. Några som inte håller koll på affärerna är fraktarna, eftersom de övermannas av tre herrar som stjäler krucifixet i en långtradare. Anledningen till detta är för att det stora stöldgodset är ihåligt och gömmer kilovis med heroin. Denna kupp får framförallt två konsekvenser:
Den första är att morbror Salvatore Francesco kallas till möte tillsammans med stans övriga skumma gangsterhuvud för att prata igenom vad som nu ska göras. Att de misstänker att Salvatore själv är inblandad i kuppen och vill blåsa dem gör de ingen hemlighet av.
Den andra är att Úlysses i hemlighet startar en egen utredning. Till sin hjälp ringer han in polaren Charlie (Stacy Keach, skön trucker i Road Games och hårfager i Body Bags) som till vardags kör racerbilar. Tydligen jobbar både Úlysses och Charlie för något som kallas ”organisationen” och har gjort det i många år, vilket både deras relation och jargong skvallrar om.
En gammal primitiv variant av Pay-per-view.
De börjar sin undersökning med att dela på sig. Charlie stannar kvar i San Fransisco och ger sig ut i stadens sleazigare delar (jag var väldigt nära att skriva San Fransiscos 42nd Street) för att hitta information om nyinkommet heroin. Úlysses flyger till Sicilien för att ta reda på vilka personer som lämnade ön samtidigt som fartyget med krucifixet. Han får tre namn, och två fiskar, men är nära att mista livet. Tillbaka i San Francisco möter Úlysses upp Charlie på en restaurang (som har en magnifik utsikt över en bro som inte är Golden Gate-bron). Nu kan de på allvar ta upp jakten på tjuvarna för ett korsförhör… vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. Det bjuds på slagsmål, skottlossning, biljard, strippor, svarta handskar, simning och lite JB-drickande innan allt får sin lösning, och den är… förståelig.
Något som är mer än förståeligt är att det är en italiensk film. Handlingsmässigt låter det kanske som vilken amerikansk TV-deckare som helst, men det finns några element som skiljer Blåst på 20 miljoner från sina amerikanska motsvarigheter. Förutom svarta handskar och flaskor med JB är det märkbart dålig engelsk dubbning. Till och med Roger Moore och Stacy Keach röster missmatchar flera gånger med läpparnas rörelsemönster. Alla skådespelarna ser ut att komma från Italien. Kvinnor är antingen nakna, lättklädda eller allmänt bara objekt som ska stilla männens blickfång. Det är våldsamt på ett europeiskt vis – när Roger Moore skjuter en person blöder det ordentligt vilket man inte är van vid annars när han avfyrar skjutvapen på TV och film. Ljudet från skottsalvorna är givetvis hämtade från spagettiwesterns revolvrar. Och förstås har vi vaselinstänkta tillbakablickar från karaktärers barndom med speldosemusik på ljudspåret. Sin vana trogen när det gäller italienska produktioner är fotot – av Aiace Parolin som bland annat plåtat Baba Yaga och Keoma – utomordentligt och praktfullt. För att vara en lågbudgetrulle är bilderna helt i klass med Bullitt och Dirty Harry.
Det här är inget skämt från min sida (jag kan dock inte tala för översättaren) men Stacy Keach säger faktiskt ”Úlysses, did you see Jaws?”
Filmen har ett särskilt gott rykte här i Sverige, från videobandspelarens introduktion i de svenska folkhemmen när det här med att hyra videokassetter blev en ny stor grej. Blåst på 20 miljoner titulerar sig som Sveriges första videosuccé. Mig veterligen finns det ingen riktig statistiksiffra men vad jag fått berättat för mig är att runt 1979/1980 fanns det bara tre stora videobolag i Sverige: Video Tape Center, Esselte och Hemvideofilm. Den senare distribuerade Blåst på 20 miljoner och släppte den tidigt i videoeran, innan Warner Home Video, Video Express Polar/Bonnier och de andra jättarna gav sig in i leken. Att Roger Moore vid tidpunkten var en av världens mest kända skådespelare gjorde säkert sitt – likaså omslagets iögonfallande gula färg – att den konstant hyrdes ut på alla ställen som erbjöd filmuthyrning (renodlade videobutiker var fortfarande en ovanlighet). Det uppskattas av säkra källor att den från och med sitt släpp på hyrvideo och fram till 1985 setts av över 2 miljoner människor. Hemvideofilms ena ägare Börje Larsson berättar i det legendariska Studio S-programmet om videovåld att filmen är hans favorit i det egna utbudet och beskriver den som ”En mycket spännande film faktiskt.” (Den andra ägaren, Göran Sjöstedt, har Trinity – Djävulens högra hand som favorit.)
Man kan undra vad tittarna hemma i vardagsrummen tyckte. Hade de hållt med Rogges avslutande ord i min inledning? Inför den här recensionen frågade jag min pappa eftersom han och mamma köpte en VHS-spelare så tidigt som 1980 (jag kom inte förrän året därpå). Han bekräftar att de hyrde Blåst på 20 miljoner, men minns inte vad den handlar om. Jag upplyste honom att den är okej, kanske inte värd sin hype men åtminstone sevärd, och att Roger Moore och Stacy Keach emellanåt är roliga men tråkigt nog inte det radarpar man önskar att de var. Detta är dock inte deras fel med tanke på vilka rekosnubbar dessa herrar var både på jobbet och privat. Med en bättre regissör och mer underfundig dialog hade de säkert kunnat stråla lika klart som två snobbar som jobbar – vilket också gjort filmen mer minnesvärd än sin fräsigt svenska titel. Det är jag fullkomligt övertygad om.
Det legendariska videoomslaget som likt en soluppgång fångade allas blickar.
— — —
Roger Möller