I sedvanlig American Horror Story-ordning bjuder säsong tre, med undertitel Coven, på mer än vad man kan tro. Fullt tempo och allehanda galenskap är dess karaktäriserande ingrediens och gör den till den mest lekfulla skräckserien på TV, ännu ett år.
Det här känns helt enkelt inte som det Mayhem borde kännas som. Istället ser vi ett band bestående av gamla medlemmar som står och spelar Mayhem-låtar, vilket blir blekt jämfört med många andra black metal-band idag som gör betydligt mer spännande saker.
V/H/S: Viral må vara den svagaste delen i serien, men den är inte utan sina poänger.
Anders Fager fortsätter med sin senaste roman En man av stil och smak att leda oss mot undergången, och även om det inte är en lika vass berättelse som hans tidigare verk, är det en välskriven och stundtals otäck berättelse om avgudadyrkan och galenskap.
Det är måhända inte en usel film vi har att göra med, den är mer av en axelryckning och ett konstaterande att The Purge kanske är en idé som fungerar bättre på papper än i praktiken.
Svartkonst dras med klumpig dialog och platta karaktärer, och blir, trots den intressanta tanken bakom, aldrig en särskilt spännande historia.
Med sin kompromisslösa och stenhårda black metal är det Nifelheim som står för Metallsvenskans allra starkaste spelning.
In Solitude har inte förutsättningarna med sig, men lyckas ändå med sin svartrocksdoftande heavy metal att begrava solen, om än för en stund.
Idén bakom Kabal må vara väldigt god, men han ror inte hem det hela i hamn, utan fastnar någonstans på vägen dit. Med bättre hantverk bakom det hela hade Kabal kunnat bli ett riktigt intressant bidrag till den svenska skräcklitteraturen.
Godzilla blir i slutändan inte mer än en axelryckning och en blockbuster man enkelt glömmer bort och går vidare.