Martyrs
Skräck, USA, 2015
Regi: Kevin och Michael Goetz
Skådespelare: Troian Bellisario, Bailey Noble m.fl.
Distributör: Njuta Films
Längd: 83 min
Ute på svensk DVD och Blu-ray från maj 2016
Jag brukar inte hymla med att jag gillar Pascal Laugiers Martyrs (2008). I själva verket tycker jag att den är gräddan av det som filmpretton likt mig själv brukar proppa in under samlingsnamnet ”den franska nya skräckvågen”. Idag, 7 år efter att Martyrs kom, verkar fransmännen dock mest gå på tomgång. Med den ruttna remaken av Mario Bavas Rabid Dogs (Cani arrabbiati, 1974) i färskt minne så är det svårt att inte räkna ut denna våg helt om den ens någonsin existerat.
Men över till USA; en plats där man fortfarande inte lärt sig att läsa undertexter. Bristande läsförståelse måste nämligen vara den enda anledning till att någon kommer på tanken att göra en remake av Martyrs, en films som inte ens har 10 år på nacken. Blumhouse, bolaget som har producerat denna återinspelning, brukar vanligtvis också ha ett ganska välutvecklat taktsinne. Paranormal Activity, Sinister, The Purge och Insidious–filmserierna är exempelvis några franchises bolaget ligger bakom, så det är svårt att inte se bolaget som något annat än en pågående succéhistoria.
Men sen har vi som sagt idén att göra en amerikansk version av Martyrs, denna gång med regi av Kevin och Michael Goetz (Scenic Route) och manusbearbetning av Mark L. Smith (som märkligt nog även jobbat med manuset till The Revenant). Trots att vissa delar av manuset ”amerikaniserats” så är det i stort sätt samma historia som berättas. Den unga Lucie flyr en grupp människor som kidnappat och torterat henne. Hon hamnar på barnhem och blir bästis med Anna. Tio år senare har Lucie lyckats spåra upp sina plågoandar och är fast besluten att hämnas. Men är det rätt personer eller är Lucie egentligen spritt språngande galen? Och inte minst, vad ska Anna göra? Ska hon hjälpa eller försöka stoppa sin gamla bästis?
De första 15-20 minuterna av filmen är inte helt värdelösa. De småtjejer som spelar Lucie och Anne i unga år fungerar bra och allt är tekniskt snyggt och välpolerat, men sedan går det snabbt utför. De kluriga frågeställningar som lindar åskådaren runt sitt finger i originalversionen faller pladask. Den känsla av osäkerhet gällande Lucies mentala hälsa som hängde starkt över originalet får här stå tillbaka för en mer rak hämndhistoria. Hennes demoner är heller inte lika ohyggliga, hennes prövningar inte lika stora, och inget är lika obarmhärtigt omtumlande som i det nära på surrealistka originalet.
Den suggestivitet som fanns i originalet är med andra ord totalsabbad. Allt är rejält förenklat och även om jag inte är den som skriker efter blod och slafs blir jag irriterad över att det mesta ”otäcka” som händer i regel gör det utanför kameran. Man hör det genom en dörr eller förstår att det händer, men som åskådare behöver man aldrig blir direkt orolig eller speciellt illa till mods. Kanske har man gjort denna avvägning för att inte få en R-Rating och en för svårsåld produkt, men då kanske inte heller Martyrs var rätt manus att ge sig på att återinspela? Naturligtvis blir filmens slutscen inte heller lika fantastisk som i originalet, men eftersom resan dit också är halva grejen så hade jag då för länge sedan redan tappat intresset.
Ok, remakes är väl i grund och botten en ganska feg grej för att enkelt tjäna pengar på en redan etablerad titel. Men sällan har jag sett en så torftig och själlös tolkning som den amerikanska versionen av Martyrs. Det är egentligen inte skådespelarnas fel, de gör i stort sätt vad de ska. Problemet ligger i svag och tafflig regi och inte minst producenter som fegat ur för att inte provocera för mycket. Man kan med andra ord lika gärna se om originalet istället och skippa denna tramsrulle. Ledsen Blumhouse, men detta håller inte…
Betyg: 1 av 10
Kristoffer Pettersson