Yatterman
Action/Komedi, Japan, 2009
Distributör: Njutafilms
Regi: Takashi Miike
Skådespelare: Saki Fukuda, Shô Sakurai m.fl.
Längd: 119 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2010-11-03
— — —
När fans av regissören Takashi Miike först fick höra talas om att han skulle regissera en filmatisering av en kultförklarad anime från 1970-talet, var det nog många som undrade vad man kunde vänta sig. Resultatet är en visuellt vacker film som dock saknar mycket av det vi kanske förknippar med den förvisso mångsidige regissören. Lyckas man dock se bortom denna avsaknad, så hittar man en fartfylld actionkomedi genomsyrad av nostalgi som för tankarna till barndomens tv-serier.
Yatterman (2009) handlar om hjälteduon Yatterman 1 och Yatterman 2, spelade av Shô Sakurai och Saki Fukuda, och deras kamp att stoppa den ondskefulla Doronjo och hennes två hejdukar från att samla alla delar av den legendariska Dödskallestenen. För att lyckas med sin plan så iscensätter Doronjo-ligan den ena kreativa planen efter den andra för att lura av människor pengar, så att de kan bygga gigantiska robotar. Självfallet kan inte Yatterman låta detta ske, vilket leder till färgstarka och välkoreograferade kampscener.
Yatterman var från början en tecknad serie som sändes i japan under slutet av 70-talet, och som på senare år åter vunnit popularitet. Miike har gjort ett beundransvärt jobb när det gäller konverteringen till den vita duken, då man valt att behålla handlingen från tv-serien utan några större ändringar. Att man valt att släppa denna film på den svenska marknaden kan vid första anblick verka konstigt, då den svenska publiken sannolikt inte haft någon kontakt med den japanska serientidigare. Yatterman hanterar dock detta väldigt bra, och gör ett riktigt bra jobb med att förklara vad som händer i filmen. Visst kan det kännas som att man borde bli mer exalterad av att få se till exempel ”veckans robotar” än vad man blir om man inte växt upp med tv-serien, men detta är snarare undantag än regel.
En av filmens största styrkor är dess säregna, pastellfärgade utseende. Allt från dräkter till robotar och miljöer känns som om de vore direkt lyfta från den tecknade serien, vilket ibland ger ett nästintill surrealistiskt intryck. Yatterman är en fröjd för ögat med dess överdrivna former, intensiva färger och naiva design. Att det hela sedan framställs med mycket humor och glimten i ögat är ett vinnande koncept. Karaktären Boyacki, vars utpräglade drag är en stor näsa, har till exempel väldigt synbara resårband som håller hans konstgjorda näsa på plats. Det är inte bara utseendet som filmen lånat från den tecknade filmens värld, utan även många andra företeelser. Filmen präglas nämligen av ett slags övervåld och sexualisering som ofta resulterar i komiska situationer som inte skulle fungera i en vanlig spelfilm. Filmens specialeffekter förstärker dessutom illusionen av att vi ser animerad serie som plötsligt fått liv. Effekterna ser aldrig vidare verkliga ut, men det är heller aldrig meningen. Att se en gigantisk robotbläckfisk slåss mot en hundrobot är i sig inte något som hör hemma i vanliga spelfilmer, så detta är ett visuellt beslut man bör applådera.
Yatterman är inte en vidare djup film, och kommer inte bjuda på några existentiella frågor. Vad vi istället får är en simplistisk historia om hur det goda måste besegra det onda, samtidigt som Doronjo och hennes hejdukar är sällsamt sympatiska. Även om handlingen är enkel, så bjuder filmen likväl på några tillfredställande sidointriger där karaktärerna får göra annat än att posera heroiskt. Genom filmen pågår ett slags triangeldrama mellan Boyacki, Doronjo och Yatterman 1, som handlar om obesvarad kärlek och drömmar om framtiden. Det är inget djupgående, och det får heller inga stora konsekvenser, men det är likväl ett välkommet tillskott i filmens handling.
Inget av detta skulle fungera vidare bra om det inte ramades in av talangfulla skådespelare,och detta är något som Yatterman verkligen levererar. Det är svårt att spela över på ett sådant sätt att det inte blir fånigt, vilket är en fallgrop som denna film lätt skulle kunna ha hamnat i. Karaktärerna går från att vara hotfulla till dramatiska till att bryta den fjärde väggen med ett stort leende. Det är snabba vändningar mellan humören, och kroppsspråket som används är snabbt och yvigt. Ändå känns det aldrig vidare konstlat. Framförallt Kyôko Fukada i rollen som Doronjo bör lovordas, då hon porträtterar såväl barskheten hos enledare, som sårbarheten hos någon som är vilse i livet.
Denna film lyckas med något så sällsynt som att skapa en känsla av nostalgi, även hos dem som aldrigtidigare haft kontakt med källmaterialet. Det är en lättsam och just perfekt lagom våldsam film, somfaktiskt kan avnjutas av såväl yngre som äldre. Yatterman kanske inte riktigt är vad vi är vana attse från Takashi Miike, men det går inte att undkomma att detta är ett praktexempel på hur manska sköta en filmatisering av en tecknad serie. Oavsett om du har sett serien tidigare, eller om dubara letar efter en fartfylld och vacker film, så kommer Yatterman med största sannolikhet göra dig belåten.
— — —
Johan Axell: Filmvetare och frilansande skribent