XX
Antologiskräck, USA, 2017
Regi: Roxanne Benjamin, Annie Clark, Karyn Kusama, Jovanka Vuckovic, Sofia Carrillo
Skådespelare: Melanie Lynskey, Natalie Brown, Breeda Wool m.fl.
Finns på svensk DVD från Njuta Films från och med 22/5 2017
Ja, det är för få kvinnor som är aktiva i filmbranschen. Särskilt bakom spakarna, och även om det går åt rätt håll utvecklingsmässigt är vi långt ifrån framme vid ett vettigt läge. 
Detta gäller inte bara skräckfilmsgenren, som ofta får utstå kritik för att vara misogyn och kvinnofientlig (ibland befogat, ibland ej), utan även de stora blockbusterrullarna som drar in miljardbelopp bör tänka sig för. Därför är det givetvis ett sympatiskt drag att låta ett gäng kvinnor styra rodret för en skräckantologi, där dessutom kvinnor återfinns i samtliga huvudroller. Men innebär detta per automatik att filmen blir bra?
Som vi pratade om i podcasten är det viktigt med en bra ramberättelse i en antologifilm, något som knyter ihop allt och driver filmen framåt med stor hjälp från de olika delarna. I XX består denna av en slags stop motion-animerad berättelse med dockor, och tyvärr säger den inget alls. Okej att det bitvis ser lite snyggt ut, men som vi alla vet räcker inte yta alltid särskilt långt; något måste finnas där bakom också. Då är det alltså de fyra inslagen som får bära det tunga lasset här, där Jovanka Vuckovic The Box, baserad på en Jack Ketchum-novell först ut. En nyfiken pojke ber om att få se vad en främling på tunnelbanan gömmer i ett paket han bär runt på, och därefter är pojken som helt förändrad. Det finns en risk i att bygga upp ett mysterium som man gör här, för om man ger sig på att försöka svara på alla frågor leder det ofta till besvikelse. Det målet har inte riktigt The Box, och det är dess styrka. Det är annars ett rätt blekt inslag som inte lyckas beröra eller engagera särskilt mycket, trots den bitvis fascinerande stämning som byggs upp kring den lilla pojken och hans beteende.
Del två regisseras av den (såvitt jag vet) filmdebuterande musikern Annie Clark från bandet Saint Etienne och heter The Birthday Party. Vad den fokuserar på kan man lista ut på dess titel, men det blir inget vanligt kalas när den redan stressande kalasplanerande morsan (Melanie Lynskey i en bortkastad roll) hittar sin man död och måste försöka dölja det så gott det går. Här ser man tydligt att målet är att vara någon slags svart komedi, men särskilt roligt blir det aldrig, inte ens när en stressad mor försöker köpa en pandadräkt med all medicinsk marijuana hon har sparat. Ja, det är där nivån på humorn ligger ungefär. Huruvida Clark har det som krävs för att göra film eller inte låter jag vara osagt, men som debut är det här långt ifrån imponerande.
Roxanne Benjamin styr skutan i filmens tredje del, Don’t Fall, där fyra vänner är ute och bergsvandrar när de hittar en fascinerande och något skrämmande grottmålning. Samma natt vaknar en av dem plötsligt och befinner sig utanför husbilen de bor i och upptäcker att något hemskt håller på att hända med henne. Visst låter det ganska spännande? Det är det också, till viss del. Tyvärr känns det som att Benjamin har nog med utrymme för att riktigt berätta det hon vill med Don’t Fall och det blir att vi tittare lämnas med rätt mycket obesvarat som hade kunnat utforskats i ett längre format.
Sist ut har vi Karyn Kusamas Her Only Living Son, där Coras son precis ska fylla 18 när hon börjar inse att allt inte riktigt står rätt till med hennes son och att hon bär på en mörk hemlighet med hans biologiska ursprung. Tänk er en slags alternativ version av Rosemarys Baby som liksom föregående del inte har riktigt med tid för att berätta det som behövs för att det ska fungera helt och hållet. Det finns klart fascinerande drag här som jag gärna hade sett i längre format, Kusama gjorde ju bra ifrån sig häromåret med The Invitation och har tydligt en bra film i sig.
Antologiskräck är en konstform som kräver en del för att lyckas, och som ni säkert har listat ut efter mina ljumna omdömen är inte XX en särskilt lyckad film. Även om det bara är en del som är direkt dålig (The Birthday Party) blir det aldrig särskilt spännande, läskigt eller engagerande. Trots sin korta speltid på under 80 minuter hinner jag bli smått uttråkad och när det väl börjar bränna till finns det istället inte plats nog för att berätta en schysst story. Det vi kan hoppas att XX åtminstone leder till är att filmbranschen fortsätter i en riktning där inte bara män behöver stå bakom kameran och dirigera arbetet.
Betyg: 4 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör