X Moor
Skräck/thriller, Storbritannien 2014
Regi: Luke Hyams
Skådespelare: Melia Kreiling, Nick Blood, Mark Bonnar mfl.
Ibland kan det vara roande att titta på filmer som inte riktigt vet vad de ska vara för film eller vad de egentligen ska berätta om. Men oftast känner man sig ganska tom och irriterad istället för road, som jag kände mig efter X moor. Jag har svårt att komma på något positivt att skriva.
Det här är regissören Luke Hyams första långfilm. Kanske borde han gjort en film på någon annans manus än hans eget. För det är manuset som är grundproblemet i den här filmen. Saker och ting händer som inte överhuvudtaget har med huvudhandlingen att göra, och antalet ”red herrings” är så många att jag börjar tro att det är det som filmen handlar om – ovidkommande saker som inte för historien framåt – om det nu överhuvudtaget är en historia.
Jag hade hellre städat toaletten än sett den här, och jag tänker inte ödsla er tid på vad filmen försöker berätta. Passera, här finns inget att se.
Betyg 1 av 10
(Text: Mikke Schirén).
— — —
Gates of the Sun
Action, Algeriet, 2014
Regi: Jean-Marc Minéo
Medverkande: Zakaria Ramdane, Samaine Fairouze, Lorie Pester m.fl.
Jean-Marc Minéo, själv gammal Kung Fu-mästare och sedemera skådis, ger sig i Gates of the Sun i kast med att realisera den första arabiska actionfilmen. 
Med Gates of the Sun ämnar man gräva lite i efterdyningarna av Frankrikes kolonialisering av landet, men den allvarliga kontexten slarvas snabbt bort i en synnerligen taktlös film.
Till att börja med är manuset så pass simpelt att det omöjligt skulle kunna bära något djup över huvud taget, än mindre ta sig an ett så komplext ämne som kolonisation. Den lövtunna handlingen skulle möjligtvis platsa i en kortfilm men dras här ut till olidliga 90 minuter. Om Minéo hade satsat på ett skyhögt tempo och klämt in så mycket action som möjligt hade resultatet kanske varit något så när godtagbart. Några sådana ingredienser förekommer dock inte. Istället fylls filmen av ett gäng repetitiva scener med folk som dansar till usel techno, blänger surt på varandra och utbyter virrig information.
De få actionscener som faktiskt förekommer är otillräckligt skildrade. För att vara en före detta kampsportare har Minéo hutlöst lite koll på hur man bäst filmar slagsmålsscener. Vad som egentligen sker i de sekvenserna är svårt att få grepp om då det hela är ett ändlöst gytter av vevande kroppsdelar.
Säga vad man vill om Isaac Florentines (Ninja: Shadow of a Tear) tillkortokommanden som regissör, men den snubben vet åtminstone hur man filmar actionscener på ett tillfredsställande vis. Minéo har absolut ingenting att komma med och när både handling, utförande och action inte fungerar finns det ingen anledning att fortsätta titta.
Till råga på allt har man dränkt Gates of the Sun i en störtflod av, så kallade, ”avid farts”. Det vill säga, man vräker på med blinkande och blixtrande filter för att piffa upp foto och redigering. Problemet med det är att det allt som oftast inte fungerar; det finns inga filter i världen som kan ersätta riktig talang eller brinnande passion. I Minéos alster blixtrar klippen mer än ett åskväder, så till den grad att effekten faktiskt riskerar att framkalla ett allvarligt epilepsianfall. Stiligt är det knappast, snarare oestetisk och enerverande.
Gates of the Sun lämnar en, minst sagt, tråkig eftersmak hos åskådaren. Det här är filmskapande som gör ont i kroppen och inte på ett bra sätt. Är man ute efter att se lite schysst action gör man bäst i att hålla sig borta – chansen att du ska få ut något positivt av den här bottenlösa sörjan är oerhört liten …
Betyg: 1 av 10
(Text: Sandra Wallin)