X
Skräck, USA, 2022
Regi: Ti West
Skådespelare: Mia Goth, Jenna Ortega, Brittany Snow mfl.
Längd: 106 minuter
Betyg: 8 av 10
Porr! Porrfilm. Gammal hederlig från 70-talet. Det enda årtionde som det gjordes filmer i denna x-entriska genre som rättvist kan tituleras klassiker. Vem har inte sett Långt ner i halsen (1972), Djävulen i Miss Jones (1973), Debbie Does Dallas och Dracula Sucks (båda 1978). Och vem kan nämna en porrfilmstitel av rang gjord på 80- eller 90-talet och dessutom beskriva dess handling? Inte så enkelt eller hur. Och varför alla dessa inledande tecken om 70-talsporr – X är väl en skräckfilm? Jo, det är sant. En purfärsk skräckfilm dessutom. Till råga på allt en bra sådan, och hur ofta händer det. Men ändå… lite pornografi smyger sig ändå på…
X börjar i Houston, Texas (fast filmen är inspelad på Nya Zeeland), det är högsommar och året är 1979 – och för att vi inte ska missta det så dyker följande text upp på skärmen.
Vi stiftar bekantskap med en grupp bestående av sex unga människor; Maxine (Mia Goth), rödhårig, fräknig och uppenbara Linda Lovelace-drag, hennes pojkvän av nåt slag, Wayne (Martin Henderson), den typen som en purung Matthew McConaughey hade kunnat spela, Bobby-Lynne (Brittany Snow), en platinablond bimbo med en kropp kameran älskar, Jackson (Kid Cudi), en svart hingst (you know what I mean) med afro och mustasch, och slutligen RJ och Lorraine (Owen Campbell och Jenna Ortega), en filmskapare med 16-millimeterkamera (och Godard-komplex) respektive hans flickvän som agerar ljudtekniker. De ska tillsammans spela in en film ute på landsbygden, och de packar in utrustning och sig själva i en minibuss och lämnar storstaden. De stannar till på en enslig mack för att fylla på med matvaror och tanka bränsle innan de fortsätter till slutdestinationen: en vit, hemtrevlig villa på en ödslig gård ute i ingenstans och alla som kan bokstavera till The Texas Chainsaw (med eller utan mellanslag) Massacre kan räkna ut vart denna film är på väg…
Trodde ni kanske. Utan att spoila men jag kan säga så mycket som att det förekommer inga motordrivna verktyg, läderfejor eller inavlade syskon. Den vita villan bebos av en märklig gammal man, inte helt olik hur John Carpenter ser ut idag, och hans spöklika hustru och dessa båda… de har i förväg gått med på att hyra ut sin gäststuga till Wayne och hans vänner. Vad Wayne inte berättat för husägarna är att de tänkt spela in en film… en porrfilm. Och tro mig, kära läsare, även om det kanske kan låta som det så är det här inte en komedi! När Blue Oyster Cults gamla dänga Don’t Fear the Reaper efter långt om länge börjar spelas tar filmen ett välbehövligt stryptag på publiken och ännu värre blir det för våra sex ungdomar.
Det här är en skräckfilm som lekfullt driver lite med genren samtidigt som den visar sin respekt för filmerna som uppenbart inspirerat regissören och manusförfattaren Ti West. Det här är en noggrann filmskapare som kan sin skräckfilmshistorik och referenserna glider genom X lika tydliga som om de varit finurligt påklistrade. Likt ett sällskapsspels spelplan bockar man förbi Motorsågsmassakern vidare till Fredagen den 13:e och Psycho och andra mer eller mindre kända verk. De som kan sin Tobe Hooper kommer haja det som lånats från hans swampiga Eaten Alive från 1976. Och förstås tidigare nämnda Långt ner i halsen och Debbie Does Dallas.
X är varken P- eller B-film. Det är närmare en K som i kultfilm – dock alltför ny för att kunna stoltsera med epitetet. Men om några år, vem vet. Det är i alla fall en mycket sevärd film. Både för nya skräckfilmsupptäckare och gamla rävar som undertecknad som varit med i gamet länge. X är uppfriskande som ett glas kylskåpskall 7up och på sina håll lika läskig.
Mina invändningar, det som hindrar filmen från ett högsta betyg, är ett någorlunda förutsägbart slut som inte skiljer sig särskilt mycket från andra moderna slasherfilmer, ett par poliser som är lika menlösa som sina samtida kollegor i The Last House on the Left, samt den dåliga smaken att vid några korta tillfällen använda sig av CGI effekter – och är det något som jag är lika allergisk mot som pollen så är det digitalt blod. Lyckligtvis är det mesta av den röda vätska som flödar autentiskt teaterblod. Och slutligen… så tycker jag det är hög tid att man pensionerar Tjechovs gevär – eller sätter en rejäl skottpeng på denna enerverande kliché.
För övrigt är tv-sända evangelium på svartvita tv-apparater fortfarande obehagliga. Speciellt om de leds av en Reverend Kane-aktig predikare och en pay-off som man kanske kan hitta i en manusskrivarbibel… amen.
Roger Möller