World War Z
Zombie-blockbuster, USA, 2013
Regi: Marc Forster
Manus: Matthew Michael Carnahan, Drew Goddard & Damon Lindelof
Medverkande: Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz mfl.
Längd: 116 minuter
Distributör: Paramount
Finns på svensk DVD och blu-ray från 4 december 2013
— — —
När en film drabbas av massiva re-shoots och manusomskrivningar är det sällan ett bra tecken. Snarare antyder det på att något inte står rätt till och att man, i värsta fall, har en kalkon att vänta. När det rör sig om en storfilm med en budget bra över 100 miljoner dollar, med Brad Pitt i huvudrollen, förundras man nästan över hur svajigt det massiva projektet verkar vara med allt trubbel som omringar det. När så första trailern för filmatiseringen av Max Brooks roman World War Z dök upp, var det inte särskilt många som blev imponerade. Den största zombiefilmen hittills såg ut att bli en grå och trist historia, enbart producerad för att dra stora mängder publik till ett spektakel där enbart action låg i fokus.
Sedan började recensionerna välla in, och skeptiska kritiker förvånades av att filmen faktiskt var bra. Eller åtminstone överraskande bra och över vad de förväntat sig. Som skräckfilmsfantast är zombien ett monster man omöjligen kan undvika, och oavsett hur trött man kan bli på det i stunder, kommer det alltid finnas någon slags kärlek till det hungriga och ruttnande monstret. Med förväntningarna något högre ställda efter den generellt positiva feedbacken filmen fått gick jag in för den budgetmässigt största zombierullen jag sett hittills.
I World War Z drabbas filmen av en pandemi som gör människor till zombies, och vi vet ju alla att zombies sällan är särskilt snälla. Det går fort och storstäder faller på sina knän inför den nya sjukdomen som skär likt en lie över världen. I centrum av allt detta har vi Pitts karaktär Gerry Lane, en föredetta FN-utredare som motvilligt ger sig in i jakten på ett botemedel mot vad som kan vara mänsklighetens undergång. I sina försök att lista ut hur man ska slå sjukdomen reser Lane världen över för att möta människor som kan sitta inne på en del till lösningen, i en kamp mot klockan och legioner av odöda.
Brad Pitt med familj får det hett om öronen när människor blir köttätande monster.
Jag tror inte Hollywood lyft fram zombien så här stort tidigare (rätta mig gärna om jag har fel). Varför det inte skett tidigare kan möjligen bero på att zombien är ett rätt svårinsålt monster; ful, stinkande och generellt icke-charmerande. När vampyrer nått gigantiska framgångar på biografer världen över var det så kanske dags för zombien att ges en chans. Max Brooks roman är i sin ursprungsform en intervjubok där inte fokus läggs på en person som det gör i filmatiseringen. Valet av fokusskifte är enkelt att förstå, en film där åtskilliga karaktärer fått agera huvudperson hade lätt blivit spretigt och icke-tilltalande för en bredare publik. World War Z skiljer sig från mängder av zombiefilm i det att den riktar sitt fokus mot ett betydligt större perspektiv där hela världen utforskas och berörs på ett annat vis. Här handlar det inte om att springa runt och ha ihjäl zombies på coolast möjliga vis i några mörka vråer; här får man istället se monstrena samarbeta för att överkullkasta städer i fullt dagsljus. Filmen får på så vis ett slags existensberättigande i att den åtminstone gör något nytt med zombiegenren och inte upprepar samma gamla mönster ännu en gång.
Säga vad man vill om Brad Pitt, han är ett namn som säljer biobiljetter. Personligen tycker jag han visar på en vilja att inte bara göra de allra mest lättsmälta filmer med sin sanslösa insats i Inglorious Basterds som en nästan löjligt slick officer som slogs mot nazister. Här funkar han minst lika bra, han vet hur man ska hantera kamerans blick och visar även prov på att han är mer än bara ett affischnamn och ett snyggt ansikte. Det är också Pitt som ges störst plats, vilket är lite synd med tanke på att andra skickliga skådisar finns med i World War Z’s karaktärsgalleri. Vi hittar bland annat Mireille Enos från den briljant mörka serien The Killing som Pitts fru, en karaktär jag gärna hade sett givits mer plats i filmen, även om dess narrativa struktur i sitt nuvarande tillstånd inte direkt tillåter det.
Teambuilding taget till nya höjder…
Som blockbuster betraktat är World War Z en lyckad film; den underhåller, är enkel att se på och är inte en trött upprepning av saker vi sett åtskilliga gånger förut. Att den har skavanker är kanske ofrånkomligt med dess trubbelfyllda inspelningsperiod. Zombierna blir mest till en stor grå massa när de, CGI-animerat, rusar fram i oerhörda mängder och sprider död omkring sig. Det är förvisso en logisk lösning när det kommer till att mosa in väldigt mycket av något, och att använda sig av statister i vissa av de situationer som förekommer i World War Z hade blivit ett kärvigt arbete. Det tåls även att sägas att jag gärna hade sett mer av den annalkande apokalypsen än enbart Brad Pitts stressiga kamp för att hitta ett botemedel. Fokuset blir något enkelriktat i längden och man utnyttjar inte riktigt de möjligheter som ges.
Med en skål popcorn och valfri dryck till hands är World War Z ett utmärkt val för den som gillar sin film påkostad och underhållande. Det är inget genrerevolutionerande eller mästerligt verk, men att man inte har tråkigt när man ser den räcker mer än väl i det här fallet. Den står sig dessutom oerhört starkt i ett annars besvikande blockbuster-år där varken Stålmannen eller Wolverine lyckas imponera i sina budgetpumpade försök att skapa något magiskt. Att det till slut blir den köttsugne odöingen som vinner mot superhjältar är förstås en fröjd för undertecknad och väljer man att göra en uppföljare till denna lär jag befinna mig på plats i biomörkret. Förhoppningsvis omgiven av levande varelser som hellre smaskar på godis än på mig.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör